Det sägs att Kohl och Sveriges tidigare statsminister Göran Persson kom väldigt bra överens, trots att de stod långt i från varandra politiskt. En sak som förenade de bägge herrarna var den gemensamma kärleken för mat. Mest ihågkommet i sammanhanget är Perssons berömda vittnesmål om att ”Kohl åt kopiösa mängder med smör” men tydligen ska båda hyst en stark faiblesse för olika charkprodukter. Det har jag all förståelse för.
Jag älskar syltor, dallrande aladåber, pastejer och korvar. Visserligen har jag dragit ner på konsumtionen de senaste åren, i takt med allt tätare forskningsrön om sambandet mellan charkätande och tarmcancer. Men så här till jul släpper alla hämningar och fältet lämnas fritt för flera dagars syndigt frosseri.
Min vurm för julbordets charkavdelning bottnar i min bortgångne morfars matlagningstraditioner med hemstoppad korv, kokta grisfötter och egengjord pastej och sylta. Jag försöker vårda hans arv så gott jag kan. Korven är inget problem att fixa själv, den blir dessutom gudomligt god, leverpastejen likaså. Grisfötter gör jag mest för att det är kul att reta barnen. Förra året gjorde jag en grisfotsaladåb efter Leif Mannerströms recept. Den blev jättefin men tyvärr helt oätlig eftersom jag hade glömt salt. En annan miss inträffade för några år sedan då jag köpt en hel gris lagom till jul. Huvudet kokade jag i en jättekastrull för att göra pressylta. Efter några timmar plockade jag upp skallen, väntade en alltför kort stund och stack in handen för att gröpa ur köttet. Jag blev totalt skinnflådd och fick tillbringa den julen med ett stort bandage runt handen. Syltan smakade dock alldeles utmärkt och hade nog fallit både Kohl, Persson och andra charkälskare i smaken.