Cilliman, den smått enastående huvudpersonen i romanen med samma namn från 1994, är återuppstånden. Om inte på tredje dagen så i alla fall efter 24 år. Christer Hermansson säger sig i förordet till ”Cilliman i Florens” ha stött på honom på ett kafé i Berlinstadsdelen Prenzlauer Berg, läsandes en tidning, iklädd mörk tweedkavaj.
Tyvärr fick Hermansson vare sig hans mejladress, telefonnummer eller några andra kontaktuppgifter och flaggar därför för att detta kan vara sista gången vi får träffa denne märklige man. Det vore isåfall en sorg, åtminstone för mig. För trots att man bara behöver uttala namnet Cilliman för att förstå att han är en tok, en manlig eller allmänmänsklig må vara osagt, så är det något högst befriande med honom.
Hans osäljbara talanger som att skala potatis eller att springa ”så snabbt att man måste springa snabbare för att hinna före honom” känns behagligt meningslösa. Särskilt i vår tid där vi alla förutsätts vara, eller åtminstone sträva efter att vilja bli, rakt igenom lyckade.
I korta, ibland nästan aforismliknande, kapitel görs nedslag i olika tider i Cillimans liv, i platser han besökt, vid människor han mött. De senare flimrar dock bara förbi. För en självupptagen man med lika förvrängd självbild som verklighetsuppfattning är något annat knappast möjligt. Fnissande njuter jag av språket där tjusiga ord döljer grava truismer och haltande liknelser som ”en nyfiken blommas öppenhet” gestaltar Cillimans (högst måttliga) själsdjup.
Det hela är helt enkelt väldigt roligt, men inte bara det. Bortom komiken skymtar kritik mot ett samhälle där lite för många tar sig själva på dödligt allvar och låtsas besitta talanger som egentligen inte är stort mycket större än Cillimans.
Jag har sagt det förr men jag gör ungefär som Cilliman, döljer det diskret genom att bara nämna det: Hermansson är en av Sveriges allra roligaste författare.
Fredrik Borneskans