Att vara 50 fyllda är lite i underkant för att automatiskt vara insatt i Creedence, men det visade sig vara kvällens minsta problem tack vare bandets kunnige och underhållande berättare, Ulf Henningson. Han satt som en Arne Weise i länstol komplett med golvlampa till höger om bandet och lotsade publiken genom kvällen och samtidigt genom Creedences karriär. Det blev lite som att lyssna på en gammaldags musikdokumentär i radion - fast live. Mycket kuriosa följde med på kuppen, som att ”Midnight special” är en gammal fängelsesång från 1926, ursprungligen framförd av artisten Pistol Pete, att Screamin’ Jay Hawkins hade mellan 33 och 75 barn och att orten där bröderna Fogerty växte upp var byggd kring ett gammalt flyktingläger som uppstod efter den stora jordbävningen i San Fransisco i början av förra seklet. En verkligt god berättare, med andra ord, fast rösten sprack lite i entusiasmen mot slutet, ”den här är ju såååå bra!”
Nackdelen med berättarformen är att man oundvikligen tappar en del av frenesin i Creedences musik. Den fanns där i några låtar, särskilt framemot slutet, men att bygga upp en energi tillsammans med publiken blir förstås svårt med de ständiga avbrotten för fakta.
Tja, ett Tributeband ska ju hålla sig nära originalet och sångaren Tony Malmberg lät förstås väldigt mycket som John Fogerty. Varvat med glada tillrop på götebosska.
Andra akten vigdes framförallt åt John Fogertys fortsatta karriär efter gruppens upplösning, komplett med strider med skivbolag. För de som verkligen var med när det begav sig var det säkerligen en helkväll, för oss andra som känner igen alla låtarna men inte riktigt kan placera dem:
En god lektion som också väcker tankar om musikindustri, immateriell upphovsrätt och utnyttjande av kreativa personer. Hur kan man överhuvudtaget förlora rätten att spela sina egna låtar, kan man fråga sig?
Historien kommer i annat perspektiv idag när starka artister som Robyn, Laleh med fler gör sig oberoende. Digitalisering och nedladdning har varit på gott och ont. Verken är lättare att snatta för eget bruk men svårare att helt kapa för mellanhänder - och vilket band skulle idag få sin nya skiva i sin hand och till sin fasa upptäcka att man döpts till ”The gollywogs” av någon kreativ själ på skivbolaget?