Så vajar då åter flaggan på sin stång. Gatorna packas av packade studenter. Tusen och åter tusen grillar tänds av semesterfirande småfulla män i foppatofflor. Smultron träs på strån. Föräldrar förfasas över smutsiga barfotafötter i ljusa soffor. Stränderna fylls av barn som gråter över glassar som tappats i sand och av tyska türister med speedos, midjeväskor och strumpor i sandalerna. Robotgräsklipparna navigerar tyst i den ljumma kvällen mellan studsmattor, plastpooler och mördarsniglar. Sommaren är här och med den kommer också festivalsäsongen. De återstående raderna i denna krönika kommer att handla om festivaler i allmänhet och en speciell sådan i synnerhet.
Jag är en hopplös nostalgiker och när jag drar mig till minnes mina ungdomsår så ser jag dem ofta i något slags romantiskt skimmer. De där åren efter studenten när hela livet låg framför en som en autostrada och allt var möjligt! Känslan av frihet var överväldigande och aldrig kände jag mig så fri som när vi kastade in oss i Robbans partybuss och blåste iväg mot Hultsfred!
När jag kom till Hultsfredsfestivalen första gången var det på något sätt som att komma hem. Det var liksom en frizon, där allt var tillåtet och man kunde vara precis som man ville. Under ett antal somrar blev folkets park i Hultsfred den obligatoriska tillflyktsorten dit jag och mina bästa vänner styrde kosan veckan innan midsommar.
Det finns gott om minnesluckor från de där sommardagarna men det finns också massvis av minnen som jag med stor sannolikhet kommer att bära med mig livet ut. Stoffes one man-show på torsdagskvällen, fotbollsmatchen mitt i natten mellan tälten på ängen, pandaflickorna med sina svarta tuperade hår som var de sötaste jag sett, Zlatans klackmål mot Italien upplevt via radio på partyparkeringen, den där gången när Erik fick en tältpinne genom örat, Joels rädsla för bajamajor, skratten, kärleken, ruset och så den där kväljande, söta doften som alltid lade sig över hela området efter några dagar.
Det spelades ju massa musik också. Jag upplevt många fantastiska spelningar där invid Hulingens strand och lika många har jag missat eftersom det där och då kändes mycket mer lockande att sitta kvar i en ring och dricka ”putte” och diskutera livets väsentligheter med gamla eller nyfunna vänner.
Jag missade kanske de mest mytomspunna åren på festivalen men jag fick uppleva de där somrarna när den blev som störst för att därefter sakta men säkert gå mot sin undergång.
Nu är det tyst och stilla i Hultsfred. På Instagram ser jag hur folk sippar champagne i nåt jävla premiumområde på Summerburst och om några veckor samlas femtiotusen ungdomar på ett flygfält utanför Norrköping. Det är säkert nice, men jag kan inte i min vildaste fantasi se hur det nånsin skulle kunna gå upp mot en solvarm öl i träsket på Hultan.