DET HAR gått 203 dagar.
Eller exakt 29 veckor om du så vill.
Det var då, lördagen den 9 maj 2009, som Guif snudd på blev svenska mästare i handboll.
Nu skriver vi den 28 november.
Det är första advent i morgon och den där varma, rödskrudade festdagen i våras är så fruktansvärt avlägsen.
Novembermörkret har lagt sig blytungt över Sverige. Solen har vi väl sett en dag eller så. Och något handbollsljus finns inte att trösta sig med.
I stället får vi på måndag hålla till godo med en helt annan typ av match än den i Globen.
Nu handlar det om jumbofinal mellan Guif på 13:e plats och Helsingborg på 14:e.
Det är sannerligen så långt från glitter och glamour man kan komma.
FÖR GUIFS del har den här säsongen varit en enda lång besvikelse.
Laget har underpresterat gång efter annan.
Några ljusglimtar finns dock.
Till exempel bortasegern mot H 43, hemmavinsten mot Lindesberg och delar av förlustmötet med Alingsås.
I övrigt har det bjudits på mycket trist och oengagerat spel.
Att klubben enkelt tog sig vidare i Cupvinnarcupen tycker jag är en klen tröst. Aon Fivers som stod för motståndet höll på sin höjd allsvensk klass och segrarna där säger inte ett smack.
Vänta bara till i februari. Har inte Guif hittat upp ur gruvan då lär nästa Europamotståndare, spanska San Antonio, blåsa bort Guif lika lätt som en fjäder dammas bort med en vippa.
DET STORA problemet i höst är att Guif inte längre är ett lag.
I stället har det gång efter gång handlat om enskilda bra prestationer.
Killarna går inte i takt helt enkelt.
Ta bara senaste matchen. Då glänste enligt vår skribent Aren och Tverin. Däremot var spelare som Haukur, Robin och Daniel Johansson som briljerat i andra matcher knappt närvarande.
Så har det sett ut hela hösten. Olika lirare turas om att vara bra – men de är det aldrig samtidgt.
Mitt råd till Guif inför bottenmatchen är därför att skippa helgens träningar. Sträcktitta på ett gäng matcher från i fjol på dvd i stället. Återupplev känslan av att vara en enhet.
För det handlar ju trots allt om lagidrott.
GUIF STÅR nu vid vägskälet.
Det går inte längre att klamra sig fast vid ett halmstrå och säga att det vänder.
Nu måste saker hända. I de sex närmaste matcherna väntar Helsingborg, Sävehof och Skövde två gånger om. Jag tror att fyra eller fem av dessa måste vinnas. Annars kan vi glömma slutspelet.
EGNA SPELARE är Guifs modell.
Det ska klubben bygga vidare på. Samtidigt hoppas jag att styrelsen inte sitter med armarna i kors.
För fortsätter förlusterna att staplas på hög är det tvunget att något sker under uppehållet i januari.
Ny energi måste då kortsiktigt in i laget i form av en eller två vassa spelare utifrån.
Annars kan det här rent av
sluta med kvalseriederbyn
mot Eskil i vår.