''27, eller jag menar egentligen, 26 år'', hade jag svarat om du frågat hur gammal jag är.
Det är sen gammalt, att alltid säga den åldern jag ska bli.
Jag minns att jag satt i mitt flickrum och längtade. Längtade efter att bli äldre och att få fylla år. Jag var nio år och snart skulle jag få skriva min ålder med två siffror. Det här var stort och jag kände mig så vuxen. Det var jag förstås inte, långt ifrån. Men det var det jag vill vara där och då, vuxen.
Då jag är född sent om året så dröjde det inte länge förrän en kompis fyllde år igen, och på så sätt blev ett år äldre. Och som barn ville man inte uppfattas som yngre. Så när kompisarna började fylla år hakade även jag på. Även om jag för bara ett par månader sedan precis hade fyllt.
Idag är jag i vuxen ålder. Men vill jag fortfarande bli äldre? Absolut, jag skulle till och med kunna tänka mig att bli gammal nu.
Men i dag handlar det inte om att jag tycker det är pinsamt att bli tagen för att vara yngre. Utan att det handlar mer om girighet och nyfikenhet. Nyfikenhet över livet, känslan av att kunna blicka tillbaka på vad man åstadkommit.
Så någon åldersnoja det har jag inte. Jag ser fram emot rynkor och lite stelare leder. Ja allt det där som ålderdom handlar om. Och om knoppen tillåter så kan jag se mig själv som 70 år i skolbänken igen. Inte för att utbildningen ska ha ett karriärssyfte utan enbart för kunskapens skull. Men också för att det aldrig är försent. Vilket jag tror kan vara en av anledningarna till åldersnoja. Nojan över att man inte kommer hinna med det man skulle vilja.
Jag tänker mig att om jag prioriterar mitt välmående så gott jag kan, så kanske jag slipper känna rädsla över att jag inte kommer hinna med livet. Och hittills har det gått, relativt bra.
Men nu har det blivit mer av en gammal vana, när jag säger min ålder, det bara slinker ut. Så efter nyår fortsätter det, då är jag 28, för det är sen gammalt.