Sådär ja – nu är Anni-Frid Lyngstad ordentligt genomhyllad och klar. Heder åt Torshälla 700 år, Fridas pianokompanjon Gunnar Sandevärn och idékläckaren Alar Kuutman som lyckades locka tillbaka ABBA-rösten till hoodsen där hon en gång lekt som barn.
Och roligt att Eskilstuna kommun äntligen fick rumpan ur vagnen och förunnade stans enda världsstjärna ett pris.
Anni-Frid var på ett strålande humör i lördags, ändå gick det inte att missta sig: Hon tyckte själv att 40 år var i längsta laget.
På youtube ligger två filmsnuttar som säkert ger bättre förklaringar än musikprisjuryns halvkvädna visa om att den inte tidigare riktigt vågat närma sig Frida på grund av strålglansen.
Den ena är från Hylands hörna 1967. När Hyland frågar vad Anni-Frid har för yrke svarar hon blygt:
– Jag är gift och har två barn, det är mitt yrke.
Publiken applåderar förtjust och Hyland undrar hur i all världen det ska gå med de små om hon får för sig att göra karriär. Sedan får Lennart en snilleblixt och svarar sig själv: ”Doin the omoralisk schlagerfestival”.
”Och här kommer ABBA i kläder av plast, lika döda som sillkonserver.
De skiter i allt, vill göra snabba stål”...
”De gör sin karriär och ler och snälla är, de har många korkade brister
De ställer upp på allt, de tar det smörigt kallt, i fascisternas feta ister ”
Festivalen var en protest mot att SVT satsade pengar på det kommersiella musikjippot Eurovision Song Contest. I dag, när schlagerfestivalen antagit närmast religiösa proportioner i public service hägn, ter historien sig tämligen obegriplig.
Men en stor del av etablissemanget – Kulturrådet, Stockholms kulturnämnd, Stockholms landsting – stöttade alternativet ekonomiskt samtidigt som symfoniorkestrar och spelmän anklagade SVT för att gå i Stickan Anderssons ledband. Proggrörelsen lyckades. 1976 deltog inte Sverige alls i festivalen.
Ponera att Eskilstuna kommun i det läget skulle ha stuckit ut snoken och hyllat sin ABBA-Frida? Det hade förmodligen medfört indragna statsbidrag. Minst.
Men håll med om att det hade varit bra mycket kaxigare att dela ut priset då än nu – när ALLA älskar ABBA.
I ABBA var det, har jag förstått, Anni-Frid Lyngstad som tog mest illa vid sig av proggarnas hatkampanj.
Tacka sjutton för det. Hela vida proggrörelsen torde ha haft svårt att frambringa något mer proletärt än den föräldralösa flicka som växt upp med en mormor som försörjde dem med påhugg som hushållerska, städerska, sömmerska och diskerska.
I lördags gjorde Frida ett försök att ta upp det där: ”Jag kan berätta mycket om hur det kändes att vara hatad av den progressiva musikrörelsen”.
Tyvärr föll den samtalstråden till marken. Synd, det hade varit intressant att få höra hennes version. Hur som helst. Nu är priset överlämnat och allt frid och fröjd.
Eftersom självhävdelse är en del av vår egen tidsanda är det på sin plats att fråga sig om det alls blivit något pris utan den omfattande research Eskilstuna-Kuriren 2014 gjorde bland Anni-Frid Lyngstads gamla skolkamrater. Två månader efter att artiklarna och en intervju med Frida publicerats ansåg kommunen plötsligt att rätt tid var inne för ett musikpris till Frida.
Utan oss hade hon förmodligen fått vänta 40 år till.