Mina förväntningar på David Gilmours blott fjärde soloskiva var, efter Pink Floyds bleka svanesång med förra årets restaurerade musikväv av gamla stuvbitar, inte särskilt höga. Mycket känns igen från den plattans lösa låtstrukturer. En rytm hand i hand med en gitarr i instrumentala bitar som både tonas in och ut likt anonyma kroppar utan ansikten, armar och ben.
"Faces of stone" bjuder dock på en inledning värdig Arvo Pärt innan den övergår i något som Gilmours gamle kombattant Roger Waters skulle ha kunnat både skriva och sjunga. Och i "Dancing right in front of me" söker versen med ljus och lykta efter den refräng som tyvärr kidnappats av ett pianosolo på en sunkig bar. "In any tongue" är skivans bästa spår, med ett pampigt Pink Floyd-arv och en politiskt korrekt text, medan "The girl in the yellow dress" är fem minuter och tjugosex sekunders jazztristess, med ett innehåll som är mer saxigt än sexigt. Till sist utvecklas "Today" efter en psalmliknande inledning till ett funkförsök som inte funkar, om ni förstår vad jag menar.
Så är jag besviken? Nej, detta var bara vad jag förväntat mig. Jag får bara svart på vitt att Gilmour tycks vara mätt och belåten och inte skriver de där odödliga sångerna längre. Men att han är en gudabenådad gitarrist kan ingen ta ifrån honom.
Torbjörn Camnérus