"Åh Eva, det är bittert. Men dom spelade helt enkelt alldeles för dåligt".
Fotboll förbrödrar. Eller som i det här fallet: Försystrar.
Helga och jag hörs inte så ofta. Kontakt har vi haft sedan vi först träffades, typ 1800 kallt, då vi båda gjorde karriär som au-pairer, snöt barn och svabbade golv, på engelska sydkusten. Men mer än någon gång om året per mejl eller vykort blir det sällan numera.
Om det inte är fotbolls-VM, förstås. Nu är det ett himla messande.
Helga har fortfarande inte kommit över VM 2006 då 50 000 svenska fans blev som tokiga efter Fredrik Ljungbergs mål mot Paraguay i elfte timmen, eller iallafall i 89:e minuten. Olympiastadion färgades gul och blå och hela Berlin gungade av glädjerusiga svenskar.
"Man vågade knappt gå ut". Helga ryser fortfarande när hon tänker tillbaka på hur de galna svenskarna, ett folk hon ditintills uppfattat som tillknäppt och strikt, dansade runt som i extas Unter den Linden och på andra ställen.
Det där som Horace Engdahl sa några år senare om att Tyskland är ett Sverige för vuxna - det fick Helga korn på redan under fotbolls-VM 2006. Med särskild avsmak minns hon högarna av blågula mjukis-älgar som låg och drällde utmed gatorna där svenskhorden dragit fram.
Några dagar senare satte Tyskland punkt för den svenska yran och Ordnungen var återställd.
Men nu är det andra bullar, även om allt till en början tycktes precis som vanligt:
"Vi är så ledsna för vårt älskade Sverige. Aber wir sind auch überglücklich" messar Helga sedan Tyskland mött Sverige.
När sen Tyskland åker ut kan jag inte låta bli att kontra med: "Nu är vi på bättre humör, hur är det med er?"
Jag drabbas genast av dåligt samvete och skickar ett meddelande till med lite ljug i: "Sorry for my last mess, jag visste inte att Tyskland åkt ut".
Om ett mess kan låta gråtfärdigt så gör Helgas det nu: " Det är så bittert, men svenskarna är överraskande bra. Nu håller vi tummarna för er. Kör hårt. Love from the loosers".
Jag kanske skickar henne en mjukis-älg till tröst.