Det är konstigt det där med kärlek. Hur den kan få oss känna så starkt att allt annat liksom blir oviktigt och hur den får oss att genomlida all möjlig skit bara för nån annans skull. Kärleken visar sig i många former, men den här texten handlar om en särskild typ. Nämligen om kärleken till ett barn.
Jag och min käresta har tillsammans lyckats producera två döttrar som enligt min ringa mening är fantastiska på de flesta tänkbara sätt och vis. Jag är fullt medveten om att det inte är direkt klädsamt att sitta och skryta om sin egen avkomma men jag tycker faktiskt att de är både ovanligt söta och begåvade.
De båda har ju såklart ärvt utseende och egenskaper av sin mor och av mig, men det är i den äldsta av dem, låt oss kalla henne sexåringen, som jag kan se de största likheterna med mig själv.
Sexåringen är inte bara en utseendemässig kopia av mig som barn, vi delar också många andra karaktärsdrag. Det finns dock en väsentlig skillnad.
Jag är verkligen inte den typen som låter känslorna svalla över. Snarare tvärtom faktiskt. Vissa skulle nog rentav påstå att jag är tråkig. Jag går inte runt och ler åt folk i onödan och skrattar aldrig högt. På sin höjd kanske jag fnissar lite om jag tycker att något är roande.
Framför allt så har jag väldigt svårt att bli arg. Det finns helt enkelt väldigt lite som jag stöter på i min vardag som är så pass upprörande att jag tappar fattningen. I min profession som lärare händer det ju ganska ofta att jag ställs inför situationer där yrkesrollen kräver att jag ”ryter till”, men arg på riktigt det blir jag ytterst sällan. Jag är i stora drag en väldigt lugn och sansad person.
Sexåringen däremot, är som en tickande bomb. Man vet liksom aldrig vart man har henne. Det kan räcka med att man hälsar eller råkar sätta sig bredvid henne och explosionen är ett faktum. Hon är som en rödhårig miniatyrversion av Dr Jekyll och Mr Hyde. Ena stunden skrattande och gosig för att plötsligt förvandlas till ett ilsket litet monster. Jag brukar göra mitt bästa för att undvika att hamna i konflikter, men sexåringen kastar sig in i dem och sliter mig med sig. De av er som någon gång hamnat i en dispyt med en sexåring vet säkert att de ofta har en förmåga att överreagera. En diskussion som börjat med att jag råkat steka hennes korv aningen för hårt kan utmynna i att hon ska rymma hemifrån och svälta sig till döds.
Det är också häpnadsväckande hur utstuderat elak en sexåring kan vara. Så gott som dagligen säger hon saker till mig som jag, trots mitt sansade humör, aldrig skulle tolerera om de kom från någon annan.
Men nu är hon ju inte nån annan. Hon min sexåring. Och det spelar ingen roll hur många gånger hon slår mig, rymmer hemifrån eller säger att jag stinker och att hon hatar mig. Jag förlåter henne ändå.
För sån är ju kärleken.