Inte spelet i sig, för det ter sig fortfarande lika meningslöst som när jag i sjuan gjorde ett halvhjärtat försök, bara för att alla andra spelade.
Däremot fattar jag att det, då som nu, inte handlar om att sparka en boll mellan två planhalvor och helst i mål.
Det handlar om att det fortfarande inte skiljer mycket mer än en mittlinje mellan oss och de allra första homo sapiens som började befolka jorden för en sisådär 100 000 år sedan.
Vi har fortfarande samma grundläggande behov. Mat, sömn, tak över huvudet, sex, gemenskap, bekräftelse och – enligt motivationsforskaren Abraham Maslow (1908-1970) – även självförverkligande.
Den stora skillnaden mellan nu och när Moder jord först formade oss till vad vi kom att bli, är att vi moderna människor ytterst sällan behöver kämpa för våra liv.
Vi har inga sabeltandade tigrar kvar. Nästan inga oförutsedda väderkatastrofer. Förhållandevis få krig. Vi bonkar näppeligen ihjäl varandra för skitsaker.
Men – och här är min tes – vi är fortfarande både jägare och flyktdjur. Polerat raffinemang till trots, är vi rent biologiskt primitiva primater.
Vi drivs fortfarande av adrenalin och söker kickar och lustfyllda och lugnande endorfiner på alla de tusende sätt som står oss till buds.
Mat. Sex. Bekräftelse. Makt.
Bilar. Båtar. Motorcyklar.
Fotboll. Sport, sport, sport!
Det är så rent, så enkelt.
Det är vi mot dem, det är vän och fiende och det är vinna eller försvinna. There can be only one – och det måste bli vi!
Vi behöver få ha det där. Vi behöver få förenkla, förena och självförverkliga.
Därför kan jag, mitt kapitala ointresse till sporten till trots, ändå känna en slags oanad ömhet och tolerans inför den passionerade gemenskap och improduktiva galenskap VM framkallar i min omgivning.
Det är, trots allt, bara gener.