När den första bestörtningen och oron efter nyheten om att en lastbil kört in på Drottninggatan i Stockholm i hög fart och dödat fyra och skadat minst 15 personer hade lagt sig, blev det alldeles tyst inne i huvudet. Efter en stund kom jag på vad det var för känsla som inte hade infunnit sig:
Förvåningen.
Det är fredag eftermiddag och jag gör redo att kompa ut. Allt är upplagt för ett bra avslut på veckan. Jag ligger bra till med jobbet och mitt unga vuxna "extrabarn" ska komma från Stockholm. Tillsammans med min äldsta son har han lovat att laga middag. Det brukar bli väldigt gott och roligt.
Just som jag ska ta på mig kappan hör jag hur en av kollegerna säger att en lastbil kört in i Åhlens city i Stockholm.
Strax lyser flashen från TT röd i jobbdatorn. Utan att veta något mer än det som hänt blir jag säker på att det är fråga om ett terrordåd. Lastbil, vansinneskörning och folkmassa - min syster med familj bor i Nice i Frankrike och efter händelserna den 14 juli i fjol får dessa tre ord mitt alarmsystem att blinka.
Första tanken går till honom som jag vet är på väg från Stockholm till oss i Katrineholm. Tänk om han varit på väg till tåget just då. Tänk om något har hänt honom. Eller någon annan nära vän eller släktig som skulle kunna ha befunnit sig där och då.
I dag är det lätt att ha koll på sina nära och kära, och samtidigt som den akuta oron för de närmaste släpper, äter sig ett annat obehag längre och längre in.
Stockholm. Min andra hemstad. Där jag blev vuxen, kär och fick mitt första barn. Där jag bodde i mycket mer än ett decennium, där jag fick min utbildning till journalist.
Och Drottninggatan och Åhléns city. Stadens absoluta centrum där man på något sätt alltid hamnar varje gång man har ärende till huvudstaden. Varenda människa i Sverige har väl en relation med Stockholm och den aktuella platsen?
Det gör genuint ont att tänka på att den från och med nu och för evigt kommer att vara förknippad med fredagens händelser. Och att några människor inte upplever samma lättnad som jag. Fyra människor är ju döda. Femton är skadade.
Ryggmärgsreflexen säger att vi inte ska ge vika för terrorn. Att vi står upp för vårt demokratiska samhälle, för vår frihet att vara de vi är och vill vara.
Självklart tänker vi inte låta oss kuvas av terror som vill slå vår trygghet i spillror och så frön av rädsla. Tvärtom - vi blir ännu mer fast beslutna att stå upp för våra värderingar och känna tillit till våra medmänniskor
Men det där med den uteblivna förvåningen gnager. Inte bara hos mig.
Några timmar senare står jag i stallet. Livet går ju vidare och en häst måste ha sitt hö och sitt vatten, oavsett vad som händer i omvärlden. Stallet brukar vara en trösterik frizon, men dessvärre har terrorn nått ända in i sadelkammare och stallgång.
En klok vän slår huvudet på spiken medan hon ryktar sin häst:
- Det otäcka är att jag bara tänkte så här: Jaha, var i det dag det skulle hända? Man har liksom bara väntat på det. Det är i den världen vi lever nu.