För ett par veckor sedan satt jag och en jämnårig kompis på ett tåg till Katrineholm. Vi var på väg hem från en kväll i Stockholm med middag och teaterbesök. Stämningen var på topp. När vi inte pratade om hästar, kultur, journalistik eller föräldraskap, pratade vi om patriarkatets manifestationer och erfarenheten av att vara kvinna, feminist och medelålders.
Det är ett jobbigt men mycket engagerande samtalsämne. Det slutade som det brukar med att vi med ett asgarv sammanfattade det hela så här:
‒Det värsta är att vi är så jäkla rökta! Ingen vill ha med oss att göra, eller lyssna på vad vi säger, vi anses bara vara jobbiga, bitchiga, osexiga och okunniga om modern teknik. Hahaha.
Hahaha, ja. Utsagan ovan rymmer förstås både sanning och ironi i ungefär lika stora delar. Men från och med nu är det bara sanning som gäller för mig. Jag är trött på att kvinnoförakt skojas bort. Inte minst av oss kvinnor. Själv har jag säkert skojat bort massor av sexism och sextrakasserier genom åren - bara för att försöka undvika dålig stämning.
Det här samtalet på tåget ägde rum någon tid efter det att hashtaggen "#metoo" börjat trenda i sociala medier och gjort att några rötägg inom min egen bransch fått schavottera i offentligheten, men innan hundratals kvinnliga skådespelare gjort uppror mot tystnadskultur, sexövergrepp och misogyni inom svensk filmindustri och scenkonst i en debattartikel i Svenska Dagbladet och genom "#tystnadtagning".
De svenska skådespelarnas anonyma vittnesmål om hur mäktiga män tillåts bete sig sjukt illa och i vissa fall ägnar sig åt sexuellt våld och övergrepp mot kvinnliga kollegor är oerhört kraftfulla. De här männen har kunnat fortsätta bete sig som svin, delvis i kraft av sin stjärnstatus och sitt ekonomiska värde för produktionen. Men också på grund av patriarkala strukturer och någon sorts skruvad konsensus som råder nästan överallt om att man inte kan säga ifrån för att det skulle skapa dålig stämning.
Det här är ju inga nyheter, men på något sätt känns det som om polletten har trillat lite längre ner nu. Och i takt med att många manliga förebilder på senare tid tvingats kliva ner från sina troner när de avslöjats som skattesmitare, sexister, våldtäktsmän eller allmänna strulpellar, ser jag också en gryende respekt för äldre kvinnor som vågar säga vad de tycker.
Själv har jag faktiskt provat på hur det känns att strunta i stämningen och inte jamsa med. I förra veckan sa jag ifrån när en person försökte skoja bort en berättelse om sexism på en arbetsplats. Stämningen blev riktigt jobbig, någon bytte samtalsämne och jag kände att jag var tvungen att lämna rummet och låta adrenalinpåslaget klinga ut innan jag öppnade munnen igen. Men jag lovar: dålig stämning går över fort!
Och nästa morgon mådde jag riktigt bra i magen.
Så nästa gång jag och kompisen åker tåg får vi hitta på något annat att skoja om. Vill vi skämta och raljera borde vi kunna göra det om något annat än sådant vi inte kan råda över: att vi är kvinnor födda på 1960-talet som inte står ut med orättvisor.