Jag har en hemlig vän. Eller, han är mer än en vän. En bundsförvant, närmast. En förtrolig. Vi delar någonting unikt han och jag. Jag har ingen aning om vad, men det är så vår relation ser ut och det är bara vi som känner till den.
Vid en given tidpunkt om morgonen korsas våra vägar på en gata där få andra människor rör sig. Ofta är det bara han och jag. Han är prydlig och lite grånad men fortfarande i arbetsför ålder, och spatserar fram och tillbaka. Troligtvis i väntan på en buss. Allting är väldigt odramatiskt.
På avstånd låtsas vi inte om varandra, men när våra blickar möts nickar vi alltid. Inga åthävor, bara knappt märkbara knyckar på nackarna. Hade vi burit hatt hade vi förmodligen fört våra händer till brättena men inte lyft på dem.
Sen går vi vidare. Han på sin stillsamma spatserrunda i busshållplatsernas direkta närhet, jag mot tidningens personalingång en bit bort.
Eftersom vi är svenskar har vi aldrig pratat med varandra. Det har förvisso hänt att vi rört på våra munnar när vi mötts, men det har inte kommit några ljud ur dem och vi har aldrig stannat upp. Därför vet jag inte vad han heter eller var han bor. Jag vet faktiskt inte någonting alls om honom.
Annat än att han är en vän och bundsförvant, alltså.
I något.
Oklart vad.
Det känns fint att ha en sådan vän.