Tenorsaxofonisten Nisse Sandström har varit verksam på den svenska jazzscenen under mer än ett halvt sekel. Redan tidigt belönades han med Orkesterjournalens Gyllene Skiva. Året var 1972 och skivan "The Painter" var hans debutskiva under eget namn.
Genom åren har Sandström förevigats på lack ett otal gånger, men nya skivan "Live at Crescendo" ser han ändå på något vis som sitt debutalbum, för här är det kompositören Sandström som fyller ut sex av de sju spåren. Att de egna låtarna hamnar i hardbop-fåran är det väl ingen som förvånas över.
Medmusikanterna på Crescendo-scenen är alla handplockade av Sandström. Saxofonkollegan Jonas Kullhammar agerar side-kick och musikaliskt bollplank. Rutinerade kompet Leo Lindberg, piano, Kenji Rabson, bas och Moussa Fadera, trummor, bygger en svängig, stabil plattform för de två tenorherrarna att surfa fram på. Lindberg och Rabson är dessutom intressanta solister, som agerar med både känsla och driv.
Sandström levererar melodiskt tenorspel där tyngd och substans står i centrum och tankarna landar osökt i gränslandet mellan bebop och hardbop, där ett av de stora namnen stavas Dexter Gordon. Och improvisationsslingorna faller ut välartikulerade och övertygande. Kullhammar bottnar stilmässigt i traditionen efter Sonny Rollins. Här finns den melodiska träffsäkerheten, det lite spruckna men varma soundet, energin och inte minst den tekniska skickligheten.
Några favoriter på skivan blir medium swing-låten "Clouds" där både Sandström och Kullhammar serverar utmärkta solon, och balladen "When sunny gets blue", som är både vacker och innerlig, med känslosamt tenorspel, ett sparsmakat pianosolo och ett tillbakalutat bas-solo.