– Många tyckte det var vansinnigt att jag och min familj flyttade ut från Stockholm. Det var därför min verksamhet fick heta "Obygden dramatik". Stockholmsfixeringen är stark i min bransch. Men både jag och min fru kommer från småorter och lite till vår egen överraskning kände vi oss färdiga med Stockholm för ett par år sedan.
De letade ny bostadsort i Mälardalen och fastnade för Strängnäs.
– Vi har ingen anknytning hit, men det ligger lagom långt bort och med, för det mesta, bra tågförbindelser. Trots allt behöver man då och då komma in till storstan på möten och annat.
Men till vardags cyklar Anders Duus varje morgon från Finninge till kontoret på P10 och sätter igång skrivandet åtta prick.
– Jag tror inte på inspiration, jag tror på arbete och på att hitta sitt skrivande tillstånd. Det handlar om att sitta ner på sitt arsle och ibland skriva dåligt och ibland jättebra. Allra roligast är precis när man hittat tonen, fått koll på strukturen och känner att det börjar ta fart. Men så är det inte alla dagar.
Ett 40-tal pjäser har det blivit under åren, de flesta på beställning.
– Just nu är jag fullbokad en bit in i 2016. Som dramatiker tillhör jag den lilla privilegierade skara som kan leva på att skriva. Oftast blir jag uppbjuden. Vi är nog bara runt 15 i Sverige som har det så. Många skriver vid sidan om annat arbete.
Egentligen hade Anders Duus tänkt bli teckenspråkstolk. Vid 19 flyttade han från hemstaden Åmål för en tvåårig teckenspråksutbildning på folkhögskola i Kungälv. Där fanns också en teaterlinje och när Anders träffade en tjej som ville bli skådespelare fick han för sig att skriva en pjäs.
Det ledde vidare till Dramatiska Institutets dramatikerutbildning i Stockholm och sedan dess har det rullat på med uppdrag och en tid som anställd dramaturg hos Riksteatern.
– Jag sa upp mig när vi flyttade till Strängnäs. Jag längtade tillbaka till det egna skrivandet.
Just nu jobbar han med research inför en pjäs om svensk gruvpolitik för Riksteaterns räkning.
– Förhållandet mellan centrum och periferi intresserar mig. När jag skrev vargpjäsen tog jag båda sidornas argument på allvar. Vargfrågan kan se så enkel ut från Stockholmsperspektiv. Men den rymmer så mycket mer, den har blivit en symbolfråga för avståndet mellan stad och land. När det gäller gruvpolitiken är det annorlunda. Pjäsen blir ingen partsinlaga, men den kommer att ha ett ärende. För här finns ett tydligt glapp. Sverige har världens generösaste gruvlagstiftning, samtidigt får vi på årlig basis kritik av FN för vår politik gentemot urbefolkningen i norr.
Att skriva om aktuella frågor är viktigt.
– Jag anser att det ingår i min uppdragsbeskrivning som dramatiker att ha ett aktivt förhållningssätt till det samhälle jag verkar i.
När jag ber honom beskriva finessen med teater säger han:
– Det är den enda konstform där resultatet ibland blir mycket större än de enskilda beståndsdelarna. 1 + 1 + 1 kan bli 7! När en massa olika viljor och en andning från publiken tillsammans skapar någonting magiskt, något vi ser just nu och som aldrig mer kommer igen. Att göra teater är lite grann som att skriva i sand.
Som relativt nybliven Strängnäsbo vill han gärna framhålla hur positivt överraskad han och hans familj är över hur stor plats kulturen har i kommunen. Evenemangen är många och bra.
– Men framförallt är jag glad och stolt över hur många i Strängnäs har samlats runt vårt nya asylboende Mälarblick. Goda krafter har dessutom hjälpts åt för att göra livet lite drägligare för våra rumänska romer här i stan. Stämningen är så vänlig här.