Det brummar där inne i den jättelika kupan, 40 meter i takhöjd, men det är varken getingar eller termiter som sätter ljudvågorna i svaj. Istället är det Torshällabon Anna Fäldt som först fyller lungorna med luft och sedan låter cirkulationsandning ge skjuts åt tonerna som strömmar ur det stora träröret.
Didgeridoo, är ett uråldrigt australiskt blåsinstrument, traditionellt spelat av kontinentens urinvånare, aboriginerna. Till det yttre kan didgeridoon beskrivas som en sorts trätrumpet, mellan en och två meter lång, gjord av eucalyptusträd och i ursprungligt skick urholkad av termiter.
Anna Fäldt fastnade för instrumentet redan 1995.
– Jag stötte på det i en butik och blev nyfiken. Ingen visste riktigt hur man skulle bära sig åt för att få ljud i det. Men jag hittade en australiensare i Borås som både byggde egna instrument och lärde ut hur man spelar.
Efter kursen har hon fortsatt att fortbilda sig i konsten att spela didgeridoo, hållit konserter och kurser, spelat in en cd och även gjort en studieresa till instrumentets hemtrakter i Australien.
Som didgeridoohanterare är Anna Fäldt alltid ute efter konsertlokaler med annorlunda och extraordinär akustik. På nätet hittade hon en sajt i Kanada som tog emot ljudfiler, spelade upp och in dem på nytt i ett tomt silotorn och därefter skickade tillbaka dem till beställaren.
– Det där lät spännande, men något gick fel när jag skulle föra över min fil.
Istället fick Anna Fäldt i hågen att leta reda på egen silo.
På Lantmännen blev man mest förbryllade av frågan och avböjde medverkan, men hos Ellfolk Bygg AB, som äger de silotorn som tronar vid Torshälla hamn, fick hon för att pröva sin idé.
– Modigt av dem, tycker Anna Fäldt som tog hjälp av en saneringsfirma för att göra rent "konserthallen" från kvarblivna sädeskorn, damm och boss.
Så sedan förra sommaren finns det möjlighet för max 15 personer i taget, att klättra upp för en liten stege på silons utsida och sedan krångla sig in genom luckan på väggen. Där inne väntar kompakt mörker och ett eko som i princip gör det omöjligt att föra ett samtal.
– Nej, det här är inget ställe att hålla föredrag på direkt, det är 20 sekunders efterklang, säger Anna Fäldt innan hon tänder några batterljus och drar igång en liten provkonsert spelad ömsom på didgeridoo, ömsom på regnstav - också ett urfolksinstrument, men med rötterna i Sydamerika.
– Drömtid är vad aboriginerna kallar det tillstånd av lugn, ro och meditation som den som spelar och lyssnar till didgeridoo försätts i. Det blir till ett sorts läkande.
Och sedan Anna Fäldt försäkrat oss om att mobiltäckning faktiskt råder inne i den svarta jättetuben förstår vi på ett ungefär vad hon menar.
EVA AXELSSON