Tillfredsställelsen är stor. Köksträdgården har försett mig med egen sallat i snart en månad. De första jordgubbarna åts för ett par veckor sedan och härom kvällen skördade jag premiärgurkan.
Är det inte otroligt att varje planta har börjat som ett litet frö? är en tanke jag ofta återkommer till när jag vattnar, gallrar och rensar i trädgården. Att ett millimeterstort frö innehåller kraften att utveckla, exempelvis, en meterhög tomatbuske. Att buskarna ger mig frukter i utbyte mot jord, vatten och lite näring. Att frukterna innehåller nya frön, som vart och ett kan skapa en ny planta.
(Här brukar mina tankar vandra iväg till de vilda tomaterna i Sydamerika som jag har läst om, där frukterna faller till marken och fröna gror utan mänsklig inverkan. Men det är helt annan historia.)
Tänk om alla människor i hela Sverige skulle odla, om så i liten skala på fönsterbräden och balkonger. Vad skulle det göra för klimatet, om åtminstonde några av transporterna från andra sidan jordklotet uteblev? Eller om användadet av bekämpningsmedel minskade som en följd?
Å, klimatet. Detta odlingsår har det varit svårt att inte tänka på de förändringar som vår planet är uppe i. En smällkall vårvinter följdes av en tokvarm och torr försommar. Nu har det äntligen regnat, men kommer det att räcka för att slippa nya förbud eller uppmaningar om att spara på vattnet? Hur ska det bli kommande år? Alla människor i hela Sverige kommer inte att kunna odla, om brunnarna sinar.
Jag påverkas av dystopiska tv-serier och verkligheten, som ibland ter sig som rena rama fiktionen. Kommer det sluta som i "kolonierna" i The handmaid's tale, när mänskligheten tycks oförmögen att kraftsamla kring vår planets välmående?
Tankarna kan bli lika mörka som jorden jag brukar. Men när jag lägger blad, bär och grönsaker i min korg känns det som att jag ändå gör något gott, i det lilla.