Resolut tog hon Carl-Gustaf vid handen och gick till skolinspektören där grabben fick provläsa och provräkna. Denne skickade dem vidare till Nyfors Östra skola i Eskilstuna och andra klassen där Sofie Höglund blev Carl-Gustaf Nilssons fröken. Efter småskolan gick han första och andra året i storskolan.
Elimkyrkans söndagskola tog hand om själens förkovran.
Industrins framväxt
Det Nyfors Carl-Gustaf växte upp i kryllade av ungar och företagare.
– Nyforsgatan var den stora leden. Där fanns fyra-fem fabriker inklämda, som Fabriken Hammare, AB CI Fall och Hellbergs knivfabrik. Bröderna Söderberg höll till vid Tunavallen. I var och vartannat hus satt folk och gjorde fickknivar. Den som köpte kniv fick namnet ingraverat. Österberg var förnämast i staden.
Carl-Gustaf kom från Stockholm som fosterbarn till en farbror och faster.
– Det var ett enkelt hem med ett rum och kök. Men allt fanns, både kärlek och omvårdnad. Det var sämre med pengar. Under första världskriget hände det att vi inte hade potatis på två månader. Tyvärr dog min faster 1916, sedan blev det ganska många hushållerskor som ofta hade egna barn.
Carl-Gustaf Nilsson minns det mesta om stadens industriella utveckling liksom dess fotbollshistoria.
– Barn måste hitta på något och fotbollen var helt dominerande. Att köpa en riktig läderboll var omöjligt för en arbetarfamilj. Snälla tanter i gården sydde trasluntor åt oss. Om en pojke fick en läderboll gick man dit och tittade. Han stod som en domare och valde ut vilka som fick vara med. Vid Västeråsvägen, höger om Tunavallen, fanns två planer där IF Svea och Godtemplarna/IK City höll till. Vi var överlyckliga om vi fick stå bakom målet, hämta bollen och kanske få sparka till den ett par gånger.
Pojkarna bildade lag som åkte runt och spelade fotboll.
Fick studera
I Elimkyrkan fick Carl-Gustaf kontakt med avlägsna släktingar som ville stötta hans utbildning. Han uppmanades att tentera för att bli antagen som elev på läroverket.
– Det var väldigt fint för en sådan som jag att komma in. En del elever hade rika föräldrar. Klart de förstod men någon mobbning förekom inte.
Efter sex års studier avlade Carl-Gustaf Nilsson realexamen 1925. Studenten var en ouppnåelig dröm på grund av familjens ekonomiska situation, men direkt efter examen sa rektorn till honom: ”Nilsson har redan en plats på Eskilstuna Separator AB.”
Carl-Gustaf blev yngst på kontoret där han senare var exportansvarig till 1939 då bolaget köptes upp av Alfa Laval och Nilsson flyttades till huvudkontoret i Stockholm. När en tjänst år 1945 blev ledig på Stålpressen i Eskilstuna blev han assistent åt försäljningschefen, och exporten som legat nere under kriget drogs igång.
Tre år senare sökte disponent Karre på Alb Karlsson metallfabrik en närmaste man. CeGe Nilsson, som han kallades, blev på så vis kamrer. År 1962 tillträdde han posten som vd för Albeka. Bolaget specialiserades, en ny stor fabrik och nytt kontor byggdes.
– Det var intressant att få utveckla ett företag med 75 anställda. Jag gjorde mitt yttersta. Med goda medarbetare och en serviceinriktad ledning blev bolaget en betydande underleverantör till Saab, Volvo, Scania och Ericsson. Vi måste hela tiden ligga före med tekniken, säger han och låter med rätta stolt.
Carl-Gustaf Nilsson ledde företaget fram till pensioneringen 1974. Då fanns cirka 250 anställda. Sex år senare köptes bolaget av Segerströms.
– Jag var glad att ha nått den positionen. Det kunde jag aldrig drömma om då jag var ung.
Fjälljägare
På det privata planet gifte sig Carl-Gustaf Nilsson med Linnea Bäckman 1934. De fick en dotter 1943 samtidigt som han låg inkallad i Tärnafjällen.
– Det var en underbar tid på skidor under våren.
Söndag 18 oktober fyller Carl-Gustaf Nilsson 100 år. Han har levt ensam i femton år sedan makan dog.
CeGe bor i en rymlig fyrarummare på norr. Äldreboendet Nålmakaren håller med lunch. Frukost och kvällsmat ordnar han själv.
– Till stor del beror det på motionsklubben Spänst att jag fortfarande fungerar. Jag blev medlem 1946. Under alla år har vi träffats klockan sex på morgnarna, tisdag och fredag. Nu kan jag inte stå på ett ben längre, men det är bara att se upp.
Han var tidigare mycket aktiv vid sommarhuset i Björsund.
– Jag är rätt nöjd med det jag upplevt. Mycket arbete har det varit som var och en förstår.
Ända sedan läroverkstiden har CeGe vurmat för botanik.
– Det blev en sport att cykla ut i skogen och hitta nya växter. När jag äntligen fick min svarta Volvo PV i början av 1950-talet ökade möjligheterna. Min hustru och jag åkte land och rike kring. På Gotland fann jag den sällsynta luktsporren, ullsmörblomma hittade jag på Öland, och skogsfrun i Ångermanland. Det var underbart att få se det jag läst om i floran.
Han berättar att bilens pris steg tre gånger innan den levererades för drygt 9 000 kronor.
– Det var skillnad mot första gången jag köpte cykel, en Hermes. Världsmästarcykeln. Jag betalade 20 kronor i kvartalet för den och tog in den i köket. I dag kastar ungarna cyklar lite hur som helst.
Carl-Gustaf Nilsson tycker att det hänt omåttligt mycket under hundra år.
– När jag var liten hade vi fotogenlampor, sedan kom lysgasen med evighetslåga och därefter elljuset. Tre epoker.
Han funderar inte länge över vad som varit märkligast.
– Att kunna sitta varsomhelst och ringa barnbarnet i Amerika på en trådlös telefon är fantastiskt. Att människan kan ta sig ut i rymden är fullständigt obegripligt.