Amerikanen Paul Collins, en gång trummis i pop-garage-punkbandet The Nerves, senare frontfigur, sångare och låtskrivare i powerpopbandet The Beat.
Paul Collins har kanske inte nått en jättepublik. Men under powerpopgenrens glansdagar, åren runt 1980, ingick The Beat och Paul Collins i den tongivande kretsen. Han anses helt enkelt vara själva mästaren i genren.
På torsdagen kom denna levande legend till Eskilstuna för en konsert på Ölkultur tillsammans med amerikanska Kurt Baker Combo.
Frågor som inte vill släppa taget en kväll som denna är hur powerpopen i stort sett kunde dö, och vart den tog vägen sedan?
I Sverige har vi hört den hos band som Gyllene Tider (jag är beredd att satsa en slant på att Per Gessle är ett fan av Paul Collins), Jumper och Brainpool. Men nu?
Svaret kanske Paul Collins ger själv. Genren avled på grund av sin bussighet.
Han berättar att han och hans låtskrivarpolare alltid försökte säga något snällt (särskilt om "girls").
"Powerpop har aldrig varit farlig" säger han i ett av sina underhållande mellansnack.
Konserten är nämligen en berättelse. En sorts powerpopmusikal och enmansshow. En man och en gitarr som berättar om hur han och ett gäng bandkompisar under 1970- och 1980-talen kämpade med att skriva de bästa låtarna. Enkla, intensiva poplåtar laddade med romantik. Typ alla sånger handlar om "girls" eller upplevelser av ängslan, kval och känslan av att inte riktigt passa in. Några låtar har gått till historien. Till exempel "Hangin' on the telephone" av The Nerves (som blev en världshit med Blondie). Den låten fick avsluta Paul Collins soloframträdande.
Sedan skruvades volymen upp på max och Kurt Baker Combo bjöd på en lite punkigare variant av powerpop under parollen "Let's go fuckin' wild!"
Inte riktigt lika snällt och betydligt svettigare.