Som en drömbrorsa eller låtsaskompis - snäll, rolig, överraskande och klok - står Emil Jensen på scenen i Lokomotivet. Tillsammans med tre musiker ger han sin succéföreställning "Flyktpotatis", som är ett mischmasch mellan stand up, spoken word, filosofisk föreläsning och konsert med en vardaglig rotfrukt som nav och olika aspekter på flykt som ekrar.
Beskrivet så här kanske det låter både mesigt och trist. Men Emil Jensens lågintensiva opinionsbildning är knivskarp och tydlig. Dessutom går den rakt in i hjärtat samtidigt som skrattmusklerna får sitt. Med råge.
Det vi får lära oss är att det inte var bättre förr. Att vi ska vara tacksamma över att bo i ett land som människor flyr till och inte ifrån. Att bakad potatis kan vara en besvikelse och att det är okej att vara mellanbocken Bruse.
”Jag är som mellangärde och mjälte, men aldrig under bältet”, säger han, och det är en träffsäker beskrivning av Emil Jensen.
Som föreställning är "Flyktpotatis" en skicklig uppvisning i hur man sömlöst kan glida mellan olika uttryck. Ena minuten satirisk komiker i nästa vemodig och skör sångare, som förvandlas till en pedagog som förklarar vad yttrandefrihet står för. Allt med samma ödmjuka och vänliga tilltal, som känns som en skön lotion att stryka på huden som svider av oro inför utvecklingen i omvärlden. Eller "flyktkräm", som Emil Jensen vrider till det. Då är det på gränsen till förnumstigt och farligt nära grötrimsträsket. Men Emil Jensen är en orden balanskonstnär och landar allt på rätt sida om det fåniga. I stället blir "Flyktpotatis" till en rakt igenom upplyftande upplevelse.