Under 25 år har Lars Furborg presenterat okända och kända konstnärer från den svenska konsthistorien i utställningar på Säfstaholm. I år visas några av pärlorna igen. På midsommardagen öppnades slottsportarna till (den kanske sista) sommarutställningen.
Urvalet av verk till jubileumsutställningen har alla på något vis anknytning till den ursprungliga konstsamlingen på Säfstaholms slott. Den samling som Gustaf Trolle-Bonde förvärvade under sin tid som excellens på slottet. Hans stora konstintresse och roll som mecenat gjorde att han under långa tider hade konstnärer boende hos sig på Säfstaholm. Därav den mångfald målningar med Vingåkersmotiv som samlingen innefattar. Men han köpte även betydande konstverk från övriga Sverige och Europa.
Utställningen är indelad efter teman: Vingåker – Säfstaholm och konstsamlingen, Porträttkonst, Impressionism, Den nya sakligheten, Matisseelever och Kvinnliga konstnärer. Så möjligheten till en sedvanlig resa i vårt svenska konsthistoriska arv genom målningar från 1800-talet och fram till så sent som 2000- talet, finns således även i år.
Bland Vingåkersmotiven finns bland annat Carl Stephan Bennets målning från 1862. Människor uppklädda i folkdräkt vimlar ystert framför Säfstaholms slottstrappa, muntra över invigningen av Västra stambanan - en viktig händelse i ortens historia. I rummen med porträtt finns många favoriter. Här samsas ovan nämndas kollega Uno Troilis känsligt målade självporträtt från 1845, med Jörgen Hammars samtida skulptur av Erland Cullberg. En expressionistisk figur i alla färger, som träffsäkert skildrar konstnärens karaktär.
Motiv och teman överlappar bitvis varandra. I salen där de kvinnliga konstnärerna huserar finns även där skarpa porträtt som är svåra att passera. Agda Holst till exempel. I hennes mest omtalade självporträtt från 1925 är hon klädd i en kaxigt tidstypiskt zigzagmönstrad klänning, och ger oss en blick som signalerar allt annat än osäkerhet.
Intensiv i sitt uttryck på ett annat sätt är Ester Almqvist varmgula målning, Novemberplöjning. Den är gjord 1914 och är säkert inspirerad av Vincent van Goghs målarteknik. Täta penselstreck tydligt redovisade i cirklar beskriver den heta solens dallrande värme över landskapet.
Jag avslutar med att önska att en efterträdare till Lars Furborg fortsätter med bragden att hålla Vingåker och Säfstaholm kvar på vår tids konstkarta. Den önskan är jag med all säkerhet inte ensam om.
Emma Jönsson