Att kalla den pigge pensionären för en eldsjäl känns inte som någon större överdrift.
Han har varit Mariefredsklubbens ordförande sedan mitten av 1980-talet och tränargärningen går ännu längre tillbaka i tiden.
– Jag kom till Arbes i december -75. Då såg jag till att en brottarmatta skakades fram. Jag hade en hel del kontakter i Stockholm.
Den här intervjun genomfördes på kvällen den 13 mars.
Då befann sig Claes Boman – förstås – i träningslokalen som är inhyst i en källare i Mariefredsskolan.
Att tidningen skulle dyka upp hade han inte en aning om (besöket hade gjorts upp med hjälp av en nära anhörig).
– Men jag är beredd på det mesta. Kul att ni kom, säger Claes och ler.
På mattan intill finns barn, ungdomar och juniorer.
– Vi har aktiva i åldrarna 5–22 år.
Mattias Jonsson, för närvarande skadad, och Alex Olofsson, är två killar som brukar ställa upp i tävlingar.
Den senare tillhör samma generation som eldsjälens äldsta barnbarn Alexander Boman.
– Han är 21 år och bor i Enskede. Men Alexander kommer ändå hit och tränar, förklarar morfar.
Hur ser upptagningsområdet ut annars?
– Vi har aktiva från Åker, Stallarholmen, Mariefred och Strängnäs.
Antal brottare har du tränat totalt genom åren?
– Utan att överdriva skulle jag gissa på 500–600.
Största stjärnorna som kommit fram i Arbes?
– Tommy Rundgren var kanske den främsta talangen av dem alla. Tyvärr hade han inte den rätta storleken. Tommy slutade tidigt men blev i stället framstående i militär femkamp.
– Vidare har jag tränat Martin Kälveby och Per Eriksson (numera Thamsten) som bägge tog SM-medaljer på junior- och ungdomsnivå.
Vilken är tjusningen med sporten?
– I ingen annan idrott är man lika genomtränad.
Claes Boman är uppväxt i Enköping. Vid åtta års ålder kom han i kontakt med brottningen.
– Jag var mobbad som barn. Redan efter mitt första träningspass upphörde mobbningen.
Genom åren har Claes Boman också provat på bangolf, orientering och fotboll. Även ridsport fanns tidigare med i bilden.
Via sejourer i Eskilstuna och Stockholm hamnade tvåbarnspappan så småningom i Mariefred.
Två kvällar i veckan beger han sig till brottningslokalen för att "jaga" på ungdomarna i klubben.
– Inget snack om att det är jobbigare nu än förr att vara tränare. Ungdomar har svårt för att ta till sig saker. Det märks att samhället förändrats.
– Men jag tar mig hellre an tio tuffingar än lika många "mammas pojkar". Det är bra om tuffingarna får ur sig aggressionerna via brottningen.
Hur länge tänker du hålla på?
– Så länge jag hänger med och kroppen är frisk. Jag mår bra!
Hur firas 70-årsdagen?
– Med öppet hus på lördag. Annars tar jag dagen som den kommer – man vet aldrig vad som händer...