I tonåren ville jag bryta mig loss från konventioner. Hade högklackat, nätstrumpor och kläder med 40-talssnitt i plugget. Jeans var bannlysta och ju fler som höjde på ögonbrynen, desto roligare hade jag.
Mamma och jag letade på gamla vindar efter attiraljer från tiden när hon var ung då kapporna hade broderade axelklaffar och kängorna var sydda som vita skridskor (jättesöta). Vi var så tacksamma över att ha en nedlagt konfektionsbutik att gräva i bara några hundra meter från mormors hus.
I dag har jag ett mycket mer avslappnat förhållningssätt till kläder. Det vill säga: det mesta går i svart och det ska vara bekvämt. Trist, ja. Men fokuset har liksom förändrats med åren. Utseendet är inte lika viktigt längre. Ibland kan jag känna lite sorg över det men oftast är det bara skönt.
När man står på frostnupen perrong och väntar på tåget efter en arbetsdag kan man tro att allihop följt uppmaningen "Svart sopsäck åt alla". Så trista ser vi ut och så trist klär sig knappast någon som bor på Franska rivieran.
Det där med svart sopsäck kommer från min syster som jobbar med inredning och design. Nyligen höll hon inför mig ett kort anförande om att vi blir bemötta efter hur vi klär oss. Behöver jag säga att hon precis innan läst en bok om personlig stil?
– Du inger ingen större respekt om du inför ett affärsmöte klär dig i en svart sopsäck, sa hon och klämde diskret på min mörka täckjacka.
Jag går aldrig på affärsmöten. Nåja, det hörde inte hit, tyckte hon. Så jag fick en grå tight skidjacka av henne som skulle få mig att stiga i rang. Ett firmanamn var inpräntat på ena ärmen och faktiskt kände jag mig lite mer betydelsefull med den på mig.
Men den grå skidjackan var tyvärr snyggare än vad den var bekväm så den byttes snabbt ut till ännu en jacka i svart. En mer kroppsnära avfallspåse. Syrran kommer bli förvånad nästa gång vi ses.