Att dyka i subkulturer är alltid lika intressant. En del är svåra att ta sig in i. Andra dallrar strax under ytan, som gjorda för att bara gå ut och plocka.
Ramlade häromveckan rakt in i en av de mer lättillgängliga tillsammans med mitt barnbarn. Tyra har aldrig visat något större intresse för Ribbings frågespalt om hyfs och stil, däremot gillar hon allt som gör livet glatt. Sånt smittar. Så vi tog en promenad längs med Stångån. Jag med ett fast grepp om koppel och bajspåse, Tyra med blicken stadigt fäst på ett gäng änder som kvackade runt ute i vattnet. Efter någon kilometer hamnade vi i hundarnas himmelrike, en plats jag inte ens visste fanns. Biskops Brasks förhållande till människans bästa vän är i dunkel fördolt, men hundhagen heter iallafall Braskens hage. Jag släppte Tyra och strax fick hon sällskap av två welsh corgies som kom cyklande för en timmes tumlande. Ja, de cyklade inte själva utan hade fått skjuts med husse och matte som kopplat upp sina ögonstenar på cykelkärrans flak. "Vi cyklar hit med Knoll och Tott varje dag så de får leka av sig" anförtrodde husse och delgav mig därefter sina små älsklingars hela levnadshistoria inklusive mathållning och rastvanor. Han tipsade även om en annan, mycket större hundhage. "Den måste ni prova!"
Alla subkulturer har sina egna koder och oskrivna regler.
Den som orienterat vet att det är obligatorium på att medföra egen hoppfällbar stol. Och att det inte är någon idé att ynka över kallvatten i duscharna eller avsaknaden av privat sfär på avträdet. Holk vid holk är kutym.
Att bekanta sig med seder och bruk inom en grupp som Hells Angels har sina speciella avigsidor, men om mycket av det som florerar i undervegetationen finns böcker att läsa. Den som plöjt journalistikonen Hunter S Thompsons kartläggning av Kaliforniens mc-knuttar har till exempel klart för sig varför en chopper kallas just för chopper.
Thompsons skriverier kallas för gonzo-journalistik. Varför har jag glömt. Men som ung kvinnlig murvel, helt i avsaknad av den sorts coola utstrålning som pojkjournalisterna tyckte sig födda med, insåg jag snabbt Hunts höga statusfaktor bland scoop-skrävlarna. För säkerhets skull klämde jag allt jag kom över av karln. Ibland måste man slå grabbarna på deras egen planhalva för att sätta sig i respekt. Också journalist-skrået har sina koder.
På samma sätt har jag använt mina nio mil i fädrens spår. Jag tror det knappt själv när jag nu sätter det på pränt. Men en gång har jag åkt det riktiga Vasaloppet. Och i grenen "avsnoppande konversationer" har detta kommit till nytta mer än en gång. Biter bra.
Fast de gånger man verkligen skulle behöva ett färdigt svar på tal ligga redo på tungan - är det oftast helt blankt i huvudet.
Som den gången då jag och fotografen hade en jubilerande loge här i Eskilstuna på helgens jobblista. Eftersom jag är barmhärtig får den förbli anonym. Men det var en märklig upplevelse att först stega upp för en massa trappor för att göra det reportage chefen anbefallt oss att göra - för att strax därpå, å det bryskaste, skuffas utför samma trappor igen. Av logens överkucku som greppat mig i nackskinnet och körde mig på porten. Jag fattade ingenting. Men det visade sig att fullständigt kvinnoförbud rådde i denna subkulturernas subkultur. Och inte ens i sin vildaste fantasi hade logen tydligen kunnat föreställa sig att tidningen skulle skicka ett fruns till deras högtid.
Jodå, logen finns kvar, kollade på nätet i går.
Dag 2 tog Tyra och jag oss en titt på Lasses hage, döpt efter tre olika Linköpings-Lassar En av dem är Lasse Winnerbäck som en gång höll utomhuskonsert precis på den plats där Fidos från hela Linköping träffas och jagar ikapp efter kastade pinnar.
Numera vet jag att även Eskilstuna har tummelplatser till vovvarnas fromma. Men varför är ingen av dem döpt efter Kent?