Lokalen var den rätta när den finska skrikarkören Huutajat gästade Torshälla. Iförda svart kostym och smala slipsar marscherade trettio allvarliga män in på rad i den råa industrilokalen.
Till en början var det mer likt sång än väntat, en megabarbershop med vassa kanter, men snart började slakten av olika länders nationalsånger – som en absurdistisk Eurovisionsfestival. I den franska var melodin närmast utplånad, men kunde anas i vår egen svenska. USA:s nationalsång hade inslag av varglika ylanden, hur man nu ska tolka det. Unisona suckar ingick i ljudbilden, liksom skratt och viss koreografi i form av kroppslutningar. Det gäller att variera om det inte ska bli en outhärdlig halvtimme. För här handlar det väl så mycket om koncept som musikupplevelse.
Skrikarkören är en märklig hybrid av hejaklack och stämsång och bygger inte så lite på att driva med det pompösa. Enligt kapellmästaren Petri Sirviö handlar det om en drift med maskulinitet, men det kan vara en liten anpassning till tidens trender.
Gruppen uppstod 1987, två år före järnridåns fall och ett av de första framträdandena skedde utan tillstånd i Moskva, där man skreksjöng Sovjetunionens nationalsång. Den ingår ännu i repertoaren tillsammans med pärlor som ”Finska inkomstskattelagens första paragraf” och ”Statens näringslivsstrategi vision 2005”.
Det finns en fläkt av öststatsestetik och av den utsökta ironi som kan prägla samhällskritik i totalitära stater. Den är också en hejdlös drift med nationella folklorekavalkader komplett med beskäftiga redovisningar av textinnehållet. ”En jägare sköt en kråka. Den dog”.
"Jag har tyskt blod och kommer alltid att hedra Spaniens kung. Här kommer Nederländernas nationalsång." En presentation som denna säger väl en del.
Samtidigt var framförandet inte utan konstnärliga poänger, bäst märktes det kanske i den finska ”klagan på elak kvinna” där gruppen renodlade talkörer, skrik och mer sånglika partier.
Tankarna går till ett annat konceptband, fast de musikaliskt ligger så långt ifrån varandra som tänkas kan, och det är den tyska Max Rabe och Palastorkestern (ja, den stavas så), som kört covers på det mesta allt i ljuv smörig trettiotalsstil.
Imponerande? Ja. Njutbart? Mja. Jag upplever gärna Huutajat igen, men nästa gång tar jag nog med ett par diskreta öronproppar.