– Någonstans och någon gång måste ju vägen ta slut. Nu är det dags, konstaterar Hasse Carlsson, som tillsammans med Dennis Janebrink utgör järntrusten i ett av Sveriges mest långlivade dansband.
– Från början var det jag, Gunnar Karlsson, Bjarne Lundqvist och Carl-Mårten Nilsson, som kände varandra och gick på samma skola, som bildade band. När Dennis anslöt 1960 bildade vi Flamingokvintetten.
Om någon vid det tillfället sagt att ni skulle hålla på fortfarande år 2015, vad hade du svarat?
– Haha, jag vet inte vad jag hade sagt, men det är ju så med musiken. Älskar man musik och att spela så vill man hålla på hela livet. Och så länge vi får vara friska fortsätter vi att åka ut och spela på danser, åtminstone någon kväll i veckan. Men ett så tufft schema som vi hade på 70- och 80-talet, med fyra-fem spelningar i veckan, det orkar man ju inte med längre. Du vet, vi råddar allt själva och bär grejer ett par timmar innan och lika länge efter varje spelning, säger Hasse, som fyller 71 år i november.
Vad orkestern nu sätter punkt för är de rena konserterna. I sex år har dansspelningarna varvats med besök i konsertlokaler, med sittande publik.
– Vi blev tillfrågade om vi ville prova att göra en konsert, och visst kändes det lite konstigt, men samtidigt gick det så pass bra att fler bokades in. Nu blir någon av höstens konserter den 100:e i ordningen.
Får han välja föredrar Hasse Carlsson dansspelningarna, där publiken roar sig med varandra och det som tilldrar sig på scenen liksom blir lite av en skyddad verkstad. Inte så många hör om det missas en textrad eller spelas ett felaktigt ackord.
– Att stå framför en sittande, tyst och lyssnande publik är pirrigare. Även om det också är väldigt roligt. Och vi har en trogen publik. Alla orkar kanske inte ut på dans längre, men att sitta ned och lyssna blir ett nöje.
En konsert med Flamingokvintetten går dock inte att förnya så mycket. Det är samma hits som publiken förväntar sig och av den anledningen väljer medlemmarna att nu möta fansen i en sista sväng. Under 2015 besöker de 23 städer och bjuder på en två timmar lång konsert med såväl en unplugged-del som en mer fartfylld. Dessutom har de med sig en liten utställning med skivor, minnen och utmärkelser finns med. Bland annat visar Hasse och Dennis den Guldklav de förärades av branschen i augusti, som tack för lång och trogen tjänst.
Finns det någon svensk ort ni inte spelat på?
– Det gör det säkert. Sverige är ett långt land, några tomma fläckar har vi lämnat efter oss. Å andra sidan har vi besökt de populäraste dansställena många gånger.
Och några lär alltså få ytterligare besök innan herrarna väljer att helt pensionera sig.
– Hälsan bestämmer. Min sång har ju alltid varit central, så länge den håller och så länge vi har roligt tar vi ett år i taget.
Men närmare 60 år av turnerande, det måste slita på familjelivet?
– Det är klart det påverkat. Jag är inte ensam i bandet om att ha haft fler än en fru. Men man har fått lära sig att vända lite på veckorna. Måndagskvällarna hemma har blivit som lördagar i stället.