Det började lukta rök. Men bland festdeltagarna togs indikationerna inte på allvar. Dansen fortsatte och utanför tjafsade några med ett gäng killar som inte var välkomna på festen.
Rökutvecklingen i festlokalen tilltog och när dörren till nödutgången slogs upp utvecklades branden där bakom explosionsartat.
Bobby Stankovic är i dag 31 år. Han berättar lugnt och så detaljrikt han kan om brandnatten. Om hur han i kaoset som utbröt när alla skulle ut genom samma dörrhål klev över folk som låg ned, hur han tappade greppet om flickvännen, själv föll till golvet, blev trampad på och tuppade av. Om hur han på gatan utanför mirakulöst räddades tillbaka till livet av en kompis som vägrade gå med på sjukvårdares dödsförklaring av Bobby. Vännen gav sig inte utan blåste luft i Bobbys lungor tills han började andas igen.
Han berättar om förlusten av Camilla och mängder av vänner, och om tiden efteråt, när han först låg nedsövd i två veckor, och sen gick igenom över 30 operationer av de svåra brännskadorna under lång konvalescens. Och om hur alla tidigare drömmar i livet bara försvann.
- Jag slutade gå i skolan, kom ifrån mina gamla vänner, orkade inte träffa alla kuratorer som ville jag skulle prata om det som hänt. Mängderna mediciner jag tog blev en vana, jag började använda droger och hamnade på fel sida lagen.
Bobby kom länge undan med det mesta.
- Jag hade ju varit med i Backabranden, folk tyckte synd om mig och jag tyckte synd om mig själv. Trodde jag kunde bete mig precis som jag ville.
Han skaffade familj men fortsatte leva på gränsen och höll alla i sin närhet på en armlängds avstånd. Bobby nämner brandmannen Lasse Gustavsson, själv brandoffer, som ett stort stöd och inspirationskälla under de tuffa åren. Den definitiva vändningen kom för fem år sedan, när andra barnet föddes.
- Då hände något inom mig. Allt släppte, jag grät och grät, och insåg att nu var hög tid att göra något av mitt liv. Jag hade ju fått en andra chans. Men det tog alltså tio år innan jag ens började engagera mig i branden.
Han pluggade, gick igenom behandling mot sitt drogmissbruk, tog reda på allt han kunde om vad som verkligen hänt under katastrofnatten, och började jobba med unga som behandlingspedagog.
Bobby Stankovic är med i föreningen Boa, Brandoffers anhöriga, där också de överlevande ingår. Han är glad över att få vara ute i landet och berätta sin historia för ungdomar. Till Eskilstuna kom han i går för att träffa 40-talet högstadieelever som går en tvådagars utbildning till elevskyddsombud. Han poängterade flera gången vikten av att gå på sin magkänsla.
- Nuförtiden agerar jag helt efter den, det är det enda som funkar. Men jag ångrar inte en sekund av hur jag levt mitt liv, all erfarenhet har format mig till den Bobby jag är i dag, som får träffa och jobba med unga människor. Minnena från brandkaoset blir starkare för varje gång jag berättar min historia. Tack vare era frågor faller mina pusselbitar på plats en efter en.
Vad känner du i dag för de fyra som anlade branden? vill åhörarna veta.
- Jag tror jag förlät dem den där kvällen Julia föddes. Jag hade riktat så mycket ilska och hat mot dem i tio års tid och orkade bara inte vara så arg längre. För att må bra och kunna göra något vettigt av livet måste man förlåta. Och de ville aldrig att någon skulle skadas, de var ute efter att förstöra festen. Om de använt sin magkänsla, tror ni katastrofen behövt hända?