– Jag har varit aktivist sedan jag var tre år gammal, säger Sarah Corbett som växte upp i West Everton, ett av Liverpools fattigaste bostadsområden.
Hon har det i blodet, båda föräldrarna arbetade för att förbättra för West Evertons invånare. Mamma som lokalpolitiker, pappa som präst.
Själv har Sarah engagerat sig som gräsrotsaktivist i både stora och små frågor och bland annat arbetat för den globala hjälporganisationen Oxfam.
– Fast till slut tröttnade jag på att vara så arg. För just arg blir man när man slåss mot uppenbara orättvisor och försöker nå politiker som viker undan och aldrig har tid att lyssna.
Efter att förgäves ha skrivit mängder med brev för att få komma till tals med sin MP, en riksdagskvinnan från valdistriktet hon bor, bestämde sig Sarah Corbett för att föra fram sina åsikter på ett nytt sätt.
– Jag broderade mitt budskap så vackert jag kunde på en näsduk som jag sedan skickade till henne.
Det tog skruv.
– Hon blev rörd och helt överväldigad för att jag lagt ned så så mycket tid och omsorg på att nå fram till henne. Det ledde till att vi äntligen fick igång ett samtal om de frågor jag ville ta upp.
Broderandet var dock ingenting hon hade med sig hemifrån. Tvärtom såg hon sig länge som icke-sykunnig och föredragit kritor och penslar framför nål och tråd.
– Kliat i fingrarna har det däremot alltid gjort, men eftersom jag rest så mycket när jag kampanjat har tecknandet och målandet hamnat på hyllan. Men sy kan man ju faktiskt göra medan man reser, det är en idealisk sysselsättning på bussar och tåg.
Youtube blev hennes syfröken. Hon letade upp en film som beskrev hur ett korsstygnsbroderi bäst blir till - och satte igång.
– Internet är underbart. Man kan lära sig vad som helst på nätet bara man är lite ihärdig. Att brodera är inte svårt, alla kan göra det! Dessutom har det en lugnande inverkan på den som syr. Man blir gladare och vänligare. Och det gör det i sin tur lättare att nå fram med sitt budskap.
Craftivism blev Sarah Corbetts namn på sitt nya sätt att påverka. Översatt till svenska blir det ungefär "hantverksaktivism" och i somras fanns hon på Handarbetets Vänner i Stockholm för att inspirera andra till att påverka samhället och politiken med nya och annorlunda metoder.
Under en av hennes workshops tillverkade deltagarna pyttesmå brev med budskap inför Stockholms modevecka. Med snirklig, vacker handstil plitades meddelanden som:
"Skönheten ligger inte bara i betraktarens ögon. Den vävs in i själva tyget. Våra kläder kan aldrig vara verkligt vackra om de gömmer fulheten i att arbetarna exploateras."
– Sedan rullade vi ihop breven och stoppade in dem i fickorna på en del av de kläder som visades under modeveckan.
Sarah antyder att samma typ av craftivism utövades på några av Stockholms större varuhus i somras. Hon är fåordig med detaljer, men det kan mycket väl hända att den som nyligen köpt sig ett plagg hittat ett litet brev instoppat i sin nya stass.
På samma sätt har hon och hennes vänner i kollektivet Craftivist arbetat i London. De har hållit handarbetskurser som fokuserat på demokratifrågor, som att få fler att gå och rösta, och organiserat "stich-ins", en sorts motsvarighet till sit-ins, där de suttit ned och sytt timme ut och timme in och vägrat att flytta på sig innan de fått sina krav tillgodosedda.
– Det är ett vänligt, men ihärdigt sätt att manifestera sina åsikter på. Dessutom öppnar det upp för samtal. Folk som syr har en tendens att våga prata om viktiga saker medan de handarbetar. Och vänliga samtal är något som leder mycket längre än att bara stå och skandera slagord, säger Sarah Corbeths vars ledord nummer ett är solidaritet.
– Solidaritet är något helt annat än välgörenhet. Ska man uppnå långsiktiga förbättringar måste man arbeta sida vid sida, inte bara skänka bort gamla kläder som man ändå vill bli av med, säger hon och drar paralleller till både flyktingkrisen och tiggande EU-migranter.
– Vill man åstadkomma förändring måste man vara ödmjuk och lyssna på de man vill hjälpa. Det kanske inte alls är kläder eller filtar som behövs, utan något helt annat. Att vara craftivist är att lyssna in, tänka efter och försöka se världen ur andra perspektiv än sitt eget. Först därefter kan man göra något vettigt för andra.