I Klas Östergrens roman "Gangsters" från 2005 finns en härlig skildring av en skinnsoffa. Soffan bär namnet Molok och står i ett kontor som hyser ett mysko opinionsinstitut. Den som sätter sig i Molok riskerar att bli av med grejer, allt från nycklar och smörgåsar till mer skrymmande saker som pappersbuntar. Någon enstaka gång lämnar Molok tillbaka något den stulit, men för det mesta är godset för evigt försvunnet i dess inre.
13 år efter det att romanen (som är en uppföljare till "Gentlemen") kom ut minns jag fortfarande hur levande Klas Östergrens fiktiva soffa blev för mig. Jag har nämligen också ett föremål som i bland agerar tjuvaktigt eller rent av ondskefullt, som ett slukhål skapat av svart magi.
Min handväska är inte att leka med. Bara de senaste veckorna har den spelat mig flera spratt. Som en morgon för 14 dagar sedan. Frukosten var uppäten, tänderna borstade, kappan knäppt. Med en dryg kvart kvar tills tåget skulle gå från Katrineholm till Eskilstuna var det dags att hoppa in i bilen. Det var bara det att bilnyckeln var spårlöst borta.
Jag rotade igenom väskan. Kände på glasögonfodralet, jobbmobilen, privatmobilen, flaskan med handsprit, det nya läppstiftet, sminkväskan, den trasiga bläckpennan, kuvertväskan där jag förvarar småsaker som tågkort, jobb-tag och nyckel till stallet. Ända ner till botten, där det låg ett och annat höstrå och ett par ihopknycklade kvitton. Men ingen bilnyckel. Jag tömde väskan pryl för pryl och öppnade de blixtlåsförsedda facken på utsidan. Ingen bilnyckel där heller. Sprang runt och kollade igenom fickor på jackor som jag inte använt på flera veckor. Letade i fickor på byxor som låg i tvätten. Klockan gick.
Jag kan inte låta bli att tänka på handväskan som något av en kvinnofälla.
Maken tittade på med en blandning av förakt och medlidsamhet och gav mig sedan sin bilnyckel. Men då var det redan försent, jag missade sjutåget.
När jag på eftermiddagen skulle åka hem stoppade jag ner handen i väskan. Det första jag kände var två bilnycklar.
Senare samma vecka försvann mitt nya läppstift. Letade igenom handväskan, badrumsskåp, fickor och skrivbord. Beslöt att köpa ett nytt. Då låg det där i handväskan. Fullt synligt.
Ja, ja, jag vet att det låter tramsigt och att jag inte är ensam. För ett par dagar sedan blev jag vittne till hur en framgångsrik, yrkesskicklig och vanligen välorganiserad kvinna desperat tömde sin handväska i jakt på något uppslukat föremål.
Vi skojade om det.
Men hur kul är det egentligen? Jag kan inte låta bli att tänka på handväskan som något av en kvinnofälla. Allt detta rotande är förspilld kvinnokraft och tid som dessutom får oss att känna oss dumma, ineffektiva och förminskade. Hur många telefonsamtal har jag inte missat för att jag inte har hittat den ringande mobilen i väskans oändliga innandöme? Hur många gånger har jag inte behövt känna omgivningens irritation eller förakt medan jag förtvivlat letat i väskans sladdriga foder?
Hur hamnade vi där? Män tycks inte ha det här problemet. Varför kan de ha sina småsaker i fickorna? Och varför rymmer mäns väskor inga stora helvetesgap? Bortsett från att de sällan bär med sig sminkväskor, har de ju samma behov av att ha med sig mobiler, nycklar, olika kort och eventuella glasögon.
Trots att vi närmar oss allhelgonahelgen tror jag ju inte att osaliga gastar som vill oss kvinnor illa ligger bakom all design av damhandväskor och tajta kläder som omöjliggör praktisk förvaring av livets nödtorft.
Nä, det är väl bara de gamla vanliga mörka krafterna - patriarkaliska strukturer och djupt rotade könsroller - som spökar.