En gång i tiden var jag med och startade ett föräldrakoooperativt dagis som vi döpte till Bergatrollet.
Idag hade det inte gått. Ingen förälder med en smula vett mellan öronen skulle dra till med ett sånt namn 2017. För vem vill väl ha sina små ögonstenar drälla runt som troll i rådande samhällsklimat?
Helt oförskyllt har de gamla sagoväsendena på sistone kommit i vanrykte. Och egentligen helt och hållet på grund av ett missförstånd, eller åtminstone en usel översättning från engelskan.
Att troll blivit ett fult ord känns orättvist. Mot trollen.
Helt rumsrena har de visserligen aldrig varit, men det finns ju grader även i helvetet.
John Bauers troll hade inte ett smack gemensamt med dagens nättroll.
Tvärtom, skyggt kikade de fram bland mossa och gran och snudd på bad om ursäkt för sina väl tilltagna kroppshyddor. Med stora snorkranar och små, tätt sittande ögon plirade de snarast ömsint mot Tuvstarr och John Bauers andra guldlockiga prinsessor. Någon känsla av att de hade för avsikt att sluka kristenbarnet ”fint lagad på guldfat” får man inte av Bauers bilder.
Gustaf Frödings Bergatroll gjorde sig visserligen kalas i tanken, men var ändå av det reflekterande slaget. Impulskontrollen var det inget fel på. Innerst inne visste han med sig att det inte är OK att käka prinsessor. Måltiden ställdes in och han lufsade hemåt i stället, sörjandes sin egen dumhet.
Nutida konstnären Rolf Lidbergs troll är riktiga trivselnissar, genomgjutet trevliga och mycket mer kompletta än vad vi vanliga dödliga någonsin kommer att bli. I alla tider tycks trollen ha gått tass vid tass med oss människor, vid första anblicken lite skräckinjagande, men i det långa loppet tämligen medgörliga. Som en spegling av oss själva. Oftast mer goda än onda.
De danska lyckotrollen som vi lekte med på lågstadiet funkade ungefär som Barbie – fast mycket bättre eftersom de inte tutade i oss en massa ouppnåeliga kroppsideal. Såvida en inte fick för sig att grejen var att inte bli mer än en tvärhand hög och ha håret stå rakt upp som i en strut. Glada och snälla såg de ut med ständigt leende mun under stora ögon och rynkad panna.
Deras småsyskon penntrollen var lika glad de, där de tronade i änden på blyertspennorna.
1979 körde SVT ”Trolltider” som adventskalender. Skulle inte tro det är läge för repris, åtminstone inte i år.
För trollens mysfaktor är för tillfället helt utraderad. Det har gått troll i troll. Delvis på grund av vår stora förtjusning i det anglosaxiska. För egentligen har nättrollen inte ett smack med trollskogarnas oknytt att göra.
”Trolling” är det engelska uttrycket för dragrodd, läser jag på Wikipedia. Dragrodd är en fisketerm för att låta agnade krokar släpa efter en båt. Att ”trolla” i en debatt är att dra ett blänkande drag med krokar tvärs igenom en diskussionsgrupp i hopp om att någon ska nappa på ett provocerande inlägg.
Målet är inte en seriös diskussion – utan ett rejält destabiliserande gräl. På engelska kallas den som ägnar sig åt anonymt trollande på nätet för ”troll”. Dragfiskare, alltså.
Egentligen kunde vi svenskar lika gärna kalla nättrollen för fulfiskare. Och deras tankesmedjor för fiskfabriker. Fulfiskfabriker.
Vilket förstås vore att helt oförskyllt dra hela fiskerinäringen i smutsen.
Nu är det i stället trollen som dragit kortaste strået och får stå med lång näsa.