Tonspråket vilar tryggt i den konventionella jazzfåran där det är lätt att känna igen sig och där man tillbakalutad kan njuta sitt kulturella elixir. Christina gör entré på scenen med balladen ”Some other time” och sången är ren och snygg med en jazzig timbre och med precis lagom lite vibrato för att vara rätt i sammanhanget. ”Just in time” bär av i rasande fart och kommenteras med – Kanske lite snabbare än man är van vid. Trevligt, personligt mellansnack gör att publiken kommer samman i en gemytlig, familjär stämning. I Povel Ramels ”Den sista jäntan” visar hon med all tydlighet att hon är en genuin Värmlandstös.
Bernt Rosengren presenteras med orden – Han är en levande legend, vilket jag är beredd att skriva under på. Född på julafton 1937 är han ”still going strong” och en av de äldsta nu levande saxofonisterna i landet. Hans improviserade soli karakteriseras av en väl utvecklad känsla för melodiskt frassnickrande (han står knappast Gullin efter) där de bluesiga inslagen aldrig är långt borta. Soundet är tufft och friskt påträngande och pekar mot giganter som Sonny Rollins och Dexter Gordon. Balladspelet är mästerligt och kommer till uttryck bland annat i fina ”As time goes by” känd från filmen Casablanca. Rosengrens egen låt ”Hip walk” andas budskapsjazz med tydliga influenser från Art Blakeys 80-talsband.
Inför välfylld salong bjöd onsdagskvällens konsert på Contrast på skön stämning och gedigen jazz av känt märke.