Vissa minnen varar för evigt. För mig personligen är de föga förvånande ofta förknippade med mat och dofter. Jag glömmer till exempel aldrig hur det brukade kännas när jag kom ned i köket i decembertider och mamma stod och kokade julkola. Två sorter. En mörk och en ljus. Det doftade sirap, kakao, grädde och smält smör – allt förpackat i en förförisk söt dimma.
Själv åkte man på det tämligen tröttsamma uppdraget att packa in alla dessa kolor i smörpapper. Efter ett evigt pappersprassel placerades så småningom hela rasket på det sedvanliga tjocka glasfatet från mormor och morfars lanthandel. Inga traditioner fick brytas. Kolan var viktig.
Nu vet jag inte ens var det där fatet finns. Men så mycket vet jag som att det finns få sätt som är lika effektiva när det gäller att öppna dörrarna på vid gavel och släppa in julstämningen på högsta volym. Att tillverka sitt eget julgodis försätter liksom hela huset i automysläge. Det är en fullständigt analog och nervlugnande process som formligen tvingar en att varva ned och backa bandet.
Visst kan vi köpa det mesta färdigt numera och visst finns det nyttigare saker att äta. Och det blir oftast en hel del över. Men det hör till. Vägen är målet. Även moderna familjer kan behöva samlas kring en puttrande kolagryta en gång om året.
Och som om dessa bonuspoäng inte vore nog har du även försett dig med en lysande present att ta med på glöggminglet eller ge bort i julklapp. Ingen blir ledsen av att få hemgjorda godsaker. En burk hemgjord konfekt är ett fysiskt bevis på att någon har lagt ned tid och omtanke på just dig, vilket är något av det finaste man kan få. Kan eller vill man inte äta godiset själv kan man alltid bjuda andra på gotterna.
För julen är ju till för att dela. Sötsaker likaså.