Joakim Thåström fyllde 60 häromdagen, något som uppmärksammats stort. Glädjande nog utan någon som helst medverkan av Thåström själv. För även om vi är många som är sjukt nyfikna på vad Sveriges mest ikoniska rockartist skulle tänkas berätta om sitt liv, är vi nästan lika många som hade blivit gruvligt besvikna om Thåström skulle sätta sig i en fåtölj hos Skavlan eller medverka i "Så mycket bättre" i TV4.
För det bästa med Thåström är ju trots allt inte hans musik och förmåga att ständigt gå vidare och hitta nya uttryck. Det är i stället hans integritet. Den känns som något att hålla sig i när det blåser i omvärlden.
Det är värdefullt att Thåström visar att man inte behöver fläka ut sitt privatliv eller gödsla omvärlden med sina åsikter för att räknas som artist och ha en publik. Och även om det i någon aspekt kanske var korkat att tacka nej till stora summor pengar för att återförena Ebba Grön och framföra "Staten och kapitalet" live för en nostalgisk medelålders publik (detta ska ha hänt 1998 då Ebba Grön inte nappade på ett erbjudande om att få 18 miljoner kronor för tre spelningar), så är i alla fall jag tacksam över att jag har fått behålla mina ungdomsminnen av Ebba Grön och Imperiet intakta.
Dessa minnen flöt upp till ytan när jag läste några av de långa hyllningsreportagen i samband med Thåströms födelsedag. Konserterna med Ebba Grön och känslan när någon satte på "Vad ska du bli?" på en fest och vi kunde skråla "Fortsätt och fortsätt att va rebell" och verkligen mena det. Eller senare på 1980-talet, när jag bodde på Söder i Stockholm och möjligheten att någon i Imperiet skulle kunna dyka upp (för att bästa kompisens syrra umgicks med medlemmar i bandet) satte guldkant på varje lägenhetsfest. Det hände förstås aldrig.
Men mest av allt sätter det faktum att en av Sveriges genom tiderna främsta representanter för en frustande och vital ungdom fyller 60 år, fingret på att världen är så otroligt annorlunda nu jämfört med 1980, när jag svävade på moln i flera veckor efter att ha sett Ebba Grön spela på Safiren i Katrineholm.
Man skulle kunna tro att Thåström och Ebba Grön och alla andra rebelliska punkband som fostrade min generation bidrog till att positionerna för hur man får vara och vad man får säga har flyttats fram.
Men jag är inte så säker på det. 1981 kunde ett band som Ebba Grön (kända för låtar som "Ung & kåt" och "Beväpna er") hamna på Svensktoppen med "Mental istid". 2017 blir det storm om en schlagerartist sjunger "fuck" i Melodifestivalen.
Och samtidigt som jag skriver detta redigerar jag en artikel om filmbolaget Disney, som år 2017 framstår som radikal förkämpe i hbtq-frågor när man slåss för att få visa filmen "Skönheten och odjuret", som innehåller en scen som kallas för "ett gay-ögonblick", i oklippt skick i Malaysia.
Vad ger ni mig för det?