Att allas vår store guru, professor, kriminolog och TV - mysfarbror hatade sin mamma så till den milda grad att han emellanåt var beredd att mörda och därefter ta sitt straff för att bli kvitt fanskapet, det vet hela svenska folket vid det här laget.
I sin självbiografi, liksom i den nyligen sända TV-dokumentären om Gustavs grabb och i en lång radda tidningsartiklar har GW berättat om en bakslug kvinna som styrde, ställde och fick som hon ville via ett utstuderat martyrskap.
Gick man och barn inte henne till viljes såg hon lömskt till att bli liggande i någon svårbotad sjukdom och höll på så sätt hela familjen i ett lagom uppskrämt, men mycket praktiskt järngrepp.
"Hon visste precis vad hon gjorde. Hon hade varit perfekt som rysk spion, hon hade lurat skjortan av folk" konstaterar den nu gravt vuxne sonen.
GW bröt helt med mamma efter pappans död. Däremot gick han på hennes begravning några år senare. "För att försäkra mig om att hon verkligen var död".
Känns som ett moget uttalande av en man som i alla andra lägen hålls för att vara en av Sveriges skarpaste hjärnor. Självklart kan man dock inte begära klarsyn på så nära håll som en föräldra-barn-relation innebär.
Men visst är det väl ändå lite konstigt att ingen, trots en milt sagt massiv mediauppbackning pekat på det uppenbara i denna dumma-dig-mamma-historia.
Alltså att GW:s mamma, låt oss förresten kalla henne det hon hette, Margit, måste ha varit ett klassiskt fall av "Madwoman in the attic". Alltså en kvinna av det slag som inte haft några andra val än att dväljas i begåvningsreserven.
Typen beskrevs redan 1847 i Charlotte Brontës "Jane Eyre" där en galen hustru hålls inlåst på vinden av sin make.
Nu var ju grovarbetare Gustav Persson naturligtvis inte av den sort som låste in frugan, han var säkert precis så snäll och beskedlig som sonen GW beskrivit honom.
Margit var bara inte nöjd med den hemmafruroll som patriarkatet tilldelat henne. Att koka grisfötter, vecka örngottsband och stryka gardiner gav henne inte den inre frid som hade varit önskvärd och av samhället påkallad.
Nej, vår Margit var med största sannolikhet en himla smart tjej - sonen lär ha bråsts på henne å huvudets vägnar - men förbaskat besviken på livet. Född i en annan tid, kanske bara 20-talet år senare, hade hon förmodligen slagit ut vilken storvulen karl som helst i kampen om professorsstolarna.
Margit och hennes systrar finns beskrivna i ett otal böcker och det är därför det är så konstigt att GW ingenstans fått sig påpekat att hans mamma kanske inte alls var psykopat utan bara allmänt urless på tingens ordning.
Författaren Margareta Strömstedt har till exempel skrivit självbiografiskt om hur hon och pappa frikyrkopastorn kämpade med hus och hem och småsyskon medan mamma låg till sängs i olika nervåkommor som troligen hade sin grund i ren och skär uttråkning.
Ingen kan väl begära att den lilla förskrämda gossen i GW ska palla att se Margit som någon annat än "dumma mamma". Men vi andra kan med lite god vilja föreställa oss människan Margit och den tidsanda hon hade att tackla.