Psykopat herr Bäckström har fått ta ett rejält kliv tillbaka i Leif GW Perssons senaste "roman om ett brott". Som huvudperson i nya boken kliver istället Lisa Mattei fram, klok och kompetent polis i pumps med halvhög klack som avancerat till operativ chef på Säpo.
Rik som ett troll är hon dessutom, liksom för säkerhets skull. Mopsar de manliga undersåtarna kan hon alltid göra som författaren själv, dänga dem i huvudet med plånboken.
Hemma vid spisen har hon en matlagande, diskande och städande man som därutöver både hämtar och lämnar på dagis utan att pådyvla henne ens tillstymmelser till skuldkänslor. Det sistnämnda är hon så himla bra på själv - på var och varannan sida är hon på väg att förgås av dåligt samvete för att hon inte är en särskilt närvarande mamma. Där har författare Persson sannerligen lagt sig i vinn om att kliva in i det kvinnliga psyket. Visserligen hade Bäckström bara en guldfisk att sörja för, men aningen mycket mammaskuld blir det.
Men varför klaga, själva ambitionen är det inget fel på. Vällovligt där, GW, att slita med att få till en trovärdig kvinnlig protagonist! Riktigt bekvämt blir det dock inte förrän Jihad Janes svenska motsvarighet kliver in på scenen. Men jämfört med de yxiga karaktärer ett annat, närliggande, författarskap brukar få till, läs Jan Guillou, så är det rena Shakespeare.
Nåväl, till själva brottet, som till stor del utspelar sig, åtminstone på förberedelsestadiet, i - Eskilstuna.
Lisa Mattei har fått ett hett tips från sin motsvarighet i Storbritannien. Svensk-somaliern Abdullah Mohammed Khalid planerar ett spektakulärt terroristattentat från sin villa på en tvärgata till Västeråsvägen i Eskilstuna. Om allt går i lås ska kungafamiljen flyga i luften under nationaldagsfirandet på Skansen.
Uppbackad av sin stora familj, Abdullah Mohammed Khalids pappa har fyra fruar och hur många barn som helst, skissar Khalid på sin attack och tycks alltid befinna sig ett par, tre steg före Lisa Mattei och Säpo.
Här målar Leif GW Persson upp en bild av Eskilstuna som gör att man egentligen vill gå direkt till kommunförvaltningens rullor och kolla upp vad som är fakta och vad som är ren fiktion. Att Sverigedemokraterna inte är näst största parti i Eskilstuna är lätt att få fram via webben, liksom att det inte heller stämmer att sossarna i ett flertal frågor körts över av SD i kommunfullmäktige.
Men hur är det egentligen med de andra rätt vidlyftiga påståendena om moskébränder som försäkringsbedrägeri, andelen bidragstagande somalier och de faktaliknande konstateranden som slår fast att 80 procent av Eskilstunas somalier saknar jobb och att de dessutom är fyra gånger så ofta förekommande i belastningsregistret som befolkningssnittet? Visst bor många somalier i Fröslunda, men stämmer det verkligen att Snälltorpet har stans rikaste invånare? Det är mer svårkollade uppgifter som rätt slarvigt kastas runt i "Bombmakaren och hans kvinna".
Som polisutredningsroman är "Bombmakaren och hans kvinna" underhållande läsning. Upplägget bjuder på en lång radda underfundiga överraskningar och finalens "stora smäll" är inte förutsebar för fem öre.
Men alla de där svepande utsagorna om somalier hit och dit lämnar efter sig samma känsla av lätt obehag som understundom Bäckströms vältrande i fördomar gör. Vi skrattar, för Bäckström är ju så himla korkad och själva är vi ju gubevars av den upplysta sort som har vett att rätt uppskatta en ironi. Ändå gnager en svårdefinierbar känsla: Skulle någon annan än en respekterad polisprofessor komma undan med att sätta ens hälften av påståendena i "Bombmakaren och hans kvinna" på pränt utan att bli rullad i tjära och fjädrar?