Jazzen känner inga åldersgränser. Om man får vara med och spela beror uteslutande på om man kan ”lira”. Det är bara det som räknas, vilket Dölerud/Johansson kvintett är ett gott exempel på. Nestorn i sammanhanget, världsbasisten Palle Danielsson kunde med råge vara pappa åt unge Magnus Dölerud medan övriga mannar åldersmässigt tar plats mellan dessa två. Så glöm detta med åldersdiskriminering.
Onsdagens konsert på Contrast var som en frisk fläkt från ovan. Med rötter i 50-talets postboptradition – jazzens guldålder – levererar man jazz på riktigt; genuint modernt sväng, fräscha egna kompositioner, juste samspel mellan saxen och trumpeten i ensemblerna och lyhörd interaktion inom hela gruppen. Och med tyngdpunkt på de improviserade solona fick anrättningen precis den kryddning som man vill se hos den moderna jazzen på 2000-talet.
Torbjörn Gulz komposition ”Chorizio” inleder konserten och Döleruds tenor belägger första solot. Och vilket sound! Den helmatta Selmersaxen från 1953 hyser inom sig en urkraft. Med ett provokativt bett och mättad fyllighet är soundet något av det bättre jag hört på länge. Och Dölerud förstår att locka fram det bästa ur instrumentet. Långsamma tydligt artikulerade partier övergår i snabba löpningar, som varje gång mjuklandar precis rätt i takten. Lysande!
”The blue precentor”, en låt av Dan Johansson, låter höra kompositören i lead position, och hans flygelhorn klingar sprött och vackert. Instrumentets mjuka framtoning i den beatbaserade berättelsen om den sorgsne kantorn (precentor) känns helt rätt. ”Arvid’s melody”, en annan låt av Johansson, bjuder på ett fabulöst pianosolo av Gulz. där han under en inte oansenlig tidrymd fullkomligt bombarderar publiken med en kaskad av toner. Det är gastkramande och det är mäktigt. Trumpetsolot går inte heller av för hackor där Johansson bjuder på ett sprakande fyrverkeri med härliga löpningar och en del överraskande vändningar.
Kvintettens ryggrad, basen och trummorna, står tryggt i alla väder. Danielsson och Rundqvist delar en lugn, tillbakalutad attityd där de jobbar tight tillsammans oavsett omgivningens olika utspel och här finns hemligheten till det grymma sväng som uppstår. Att Danielsson dessutom är en lysande solist kan inte nog framhållas.