Bruno Mitsogiannis, med rötterna i Eskilstuna (vad gör det att han inte bott här sedan barndomen – oj, vad stolta vi känner oss), golvar den lyckliga premiärpubliken från första tonen han tar på scenen. Från att hans rollfigur Galileo dyker upp och deklararar I want to break free till de sista fantastiska takterna av Bohemian Rhapsody dansar, agerar och framför allt sjunger han med befriande självklarhet.
Även om hela den häftiga ensemblen, inklusive musikerna, är värd att nämnas i samma andetag så är We will rock you kanske ändå främst Bruno Mitsogiannis stora genombrott. Och även om självaste Brian May med gitarr stod på premiärscenen.
Man kan tycka att själva historien är larvig och med luckor stora som supermassiva svarta hål. Men den är samtidigt fyndig och väldigt rolig, och skämten på ett smart sätt överförda till en svensk verklighet. Och eftersom byggstenarna i handlingen består av Queens fantastiska musik är det lätt att köpa eventuella små banaliteter. Det enda som stör är att den bombastiska musiken ibland dränker texterna.
Storyn utspelas i en framtid där frihet och individualism tuktas av en auktoritär ledning och där rockmusik, musikinstrument och engelska språket sedan länge bannlysts. Människor lever i en strömlinjeformad, till synes trygg Ga Ga-värld med konstgjord datormusik, där allt globaliserats och effektfullt styrs av en multikoncern med självaste Killer Queen vid spakarna. Unga människor klär sig likadant, tänker likadant och lyssnar till samma pojkband på autotune.
Men någonstans i den undre världen lever ett antal rebeller, The Bohemians, som drivs av små fraktioner av minnen och tankar kring en värld då rock’n’roll var kung, elgitarren var var mans rättighet och fyra långhåriga män från England skapade odödlig musik.
Om du inte har så mycket till övers för musikaler, om du inte gillar Queens musik, om du inte uppskattar ett rejält glittrigt rockparty – då ska du se We will rock you av den enkla anledningen att du om ett antal år kommer att vara stolt över att kunna säga: Jag minns när den killen slog igenom. Jag såg honom på Cirkus hösten 2010, han var fantastisk redan då.