Pers historia berättas i Dagens Nyheters serie om att lämna sekter. Lämpligt nog har Kornhall precis släppt en bok om sina upplevelser, så den som blir intresserad kan köpa boken och läsa vidare om den galna församlingen/sekten med säte i Uppsala.
Finns det något vi älskar att hata, så är det sekter. Dessa skumma sammanslutningar som manipulerar och skrämmer människor med himmel, helvete och harmageddon, styr medlemmarnas vardagsliv och uppmanar dem att isolera sig från omvärlden. Om vi har riktig tur gömmer sig också sexuella perversioner under ytan hos det auktoritära ledarskapet.
Att ta avstånd från och peka på faran med sekter är att slå in öppna dörrar i dagens Sverige. När Dagens Nyheter väljer att starta en serie om sekter kan man fundera över syftet. Kanske, kanske någon olycklig sektmedlem råkar läsa om erfarenheter som liknar hans eller hennes och får lite extra mod att bryta sig loss. För oss andra ger läsningen inget annat än en kittlande bekräftelse på vad vi redan vet och känner ända in i ryggmärgen.
Mina personliga erfarenheter av Livets ord är begränsade. Jag besökte en gång en gudstjänst och tyckte att det var lite jobbigt att jag förväntades lägga handen på grannens axel under bönen. Några bekanta med koppling till församlingen har passerat under åren. En del har varit glada, intelligenta och välfungerande, andra mindre glada, intelligenta och välfungerande. En del har gillat församlingen, andra har varit kritiska och rätt odramatiskt lämnat den.
Det står Per Kornhall fritt att betrakta församlingen som en sekt. Om han i dag känner sig fri och glad är det naturligtvis bara att gratulera. Men det är uppseendeväckande att DN okritiskt sorterar in församlingen i sektfacket genom att under vinjetten Sektsjuka låta Kornhall berätta om sin obehagskänsla inför rörelsen som han lämnade för ett antal år sedan. Artikeln ger nämligen inga skäl till att Livets Ord bör betraktas som en sekt – förutom vinjetten då. Att församlingen tror på existensen av himmel och helvete, att val och handlingar här och nu får konsekvenser i evigheten, förpassar den knappast till sektfacket.
Förra året läste jag Jehovasjäveln av Henrik Pettersson. Han beskriver sin uppväxt inom Jehovas vittnen och processen när han bröt med rörelsen. Tryggheten i känslan att vara utvald, hans kärleksfulla familj, smärtan i att ignoreras av de tidigare vännerna när han inte längre ville vara ett vittne, funderingar kring dogmerna – allt lågmält, reflekterande och respektfullt skildrat. Det är ett lästips till den som inte bara vill få sina uppfattningar bekräftade utan på allvar vill försöka begripa vad det innebär att tillhöra och frigöra sig från en grupp som skulle kunna benämnas sekt.