Marie blir så förvånad att hon för en kort stund tappar fattningen. När hon förstår att hennes praktikant Zandra Nygren ligger bakom överraskningen är tårarna nära.
– Har jag fått en liten värsting att ta hand om i sex månader? tänkte jag när Zandra stod där med utdraget från brottsregistret i handen, en liten tjej med blonda lockar.
Så var det inte, intyget hör till behörighetskraven för all skolpersonal. Zandra Nygren, 25 år, var arbetslös då hon för cirka fyra år sedan genom projektet Handslaget fick en praktikplats på Björktorpsskolan i Eskilstuna.
Zandra ville göra något som ledde till en utbildning. Hon trivdes så bra att hon är färdig med studierna till idrottslärare på Örebro universitet i januari nästa år.
Ansvarig för tolv klasser
Marie inser att hon som lärare är en förebild även om det är så självklart att hon inte tänker på det i vardagslitet. Hon har varit idrottslärare i 20 år, till en början på både Nyforsskolan och Björktorpsskolan. Nu ansvarar hon för tolv klasser, vilket gör cirka 350 elever i åldrarna 7-13 år.
– Jag valde mellan att bli idrottslärare eller sjukgymnast, det vill säga friska människor eller de med speciella behov. Den senare gruppen finns numera i skolan också.
– Jag vill få barnen att hitta sin sport eller ett sätt att röra på sig som de tycker om. Och de ska känna gemenskap i gruppen. Målet är inte främst att nå dem som redan håller på med tre sporter. I det här området finns föräldrar som inte kan skjutsa barnen till träningar, så det är otroligt mycket värt om en elev fastnar för en viss grej.
Livet som gympalärare rullar på i högt tempo. Marie brukar vara med i omklädningsrummen, hon hinner knappt säga hej till ett gäng förrän nästa dyker upp.
Förmiddagsfika i lärarrummet är inte att tänka på, nästa avbrott är lunchrasten.
”Hon är en eldsjäl”
Så här skrev Zandra om Marie i mejlet till Kuriren: ”Marie är en underbar idrottslärare och eldsjäl. Hon sätter eleverna i första hand, hjälper till och lånar ut idrottskläder med mera. Hennes engagemang och styrka gjorde att jag fick en knuff i rätt riktning.”
Zandra som var med och kramade om Marie förtydligar:
– Dagarna här var helt underbara. Marie var glad och allt var roligt. Hon lyssnar otroligt mycket på eleverna och försöker verkligen se alla. Hon ser möjligheter.
– Man kanske inte behöver spela fotboll på hela planen, några kanske kan hoppa hopprep på delar av den. Om alla tjejer sätter sig på bänken är det viktigaste att få dem att röra på sig. Annars hittar hon lösningar där alla kan vara med.