Susanna Kronholm Andersson är sjukpensionär och gråter med en tyst förtvivlan var gång hon minns sista tiden med sin hund.
‒Han var bara 8 när han drabbades av cancer och tittade på mig med den där blicken som bara vädjade till mig. Blicken som så tydligt sa att du måste ta bort mig.
För Susannas del betyder förlusten att hon tappat ett fantastiskt sällskap och att hennes rörelseförmåga begränsas avsevärt.
‒Hälften av den frihet jag hade tidigare är som borta nu.
Kummin hade till och med rätt att följa med matte när hon skulle handla. Inte i alla affärer, men den viktigaste
‒På vårt stamställe var vi välkomna.
Susanna drabbades tidigt i livet av en mag- och tarmsjukdom som heter Crohn, och har levt som sjukpensionär sedan nästan tjugo år.
Hälften av den frihet jag hade tidigare är som borta nu.
Susanna Kronholm Andersson
Nästan all den tiden har hon trott att hon är en typisk kattmänniska, hade hon vetat vad relationen med Kummin skulle komma att betyda hade hon sannolikt blivit en kombinerad hund- och kattmänniska långt tidigare.
Nu träffade hon sin underbara labradorkompis först för åtta år sedan och slog till. Trots att prislappen var allt utom avpassat för en sjukpensionär.
‒Hunden kostade 12 000 kronor, och utbildningen nästan 60 000. Men det gick, vi fick dra till svångremmen plågsamt hårt, men det gick...
Ganska exakt samtidigt som Susanna slog till och köpte sin bildade hund så genomförde socialstyrelsen en utvärdering av 56 utbildade service- och signalhundar i Sverige. Socialstyrelsen sökte svar på frågan om utbildade servicehundar försvarar sin egen kostnad, och om de verkligen utgör en skillnad för sina mattar och hussar.
Målet var att se om det fanns några hälsovinster att göra med en satsning på servicehundar - kunde man verkligen se om hundägarnas livskvallitet, välbefinnande, självförtroende och om den fysiska aktiviteten höjdes.
‒Självklart höjs allt, säger Susanna med en bestämd nick.
‒Men ändå bestämmer man sig för att inte satsa på att ge fler möjligheten att kunna åtnjuta en servicehund i Sverige. I motsats till väldigt många andra länder.
Det här är synd och skam, anser Susanna. Och inte enbart av det skälet att hon själv inte har råd med en ny servicehund.
Så vilka är alternativen för Susanna i dag.
‒Jag får söka ur fonder och stipendier, och har redan sökt några stycken och fått avslag.
‒Det är så frustrerande. Varför kan inte Sverige göra som de länder som faktiskt tror på att en satsning kan förbättra villkoren för så många människor att man faktiskt ser förtjänsten i det hela.