Det finns flera sätt att få ett hum om hur många människor som läser det man skriver i tidningen eller på webben. Läsarundersökningar, webbtrafikanalyser och interaktioner i sociala medier är några exempel.
Ett annat sätt är att skriva någonting som inte stämmer. Eller, som i just det fall jag snart ska redogöra för, stämde när det skrevs men sedan kom att förändras.
Jag skrev nyligen en vädertext. Den var baserad på fakta. Jag hade pratat med SMHI och tagit del av de senaste prognoserna, och när jag lämnade texten ifrån mig stämde den förhållandevis väl med kända förhållanden.
Sedan ändrades väderprognoserna förstås, i enlighet med Murphy's lag. Rätt mycket, till och med. I stället för någon enstaka minusgrad förutspåddes ned mot 20 minusgrader. Men artikeln ändrades inte. Vid det laget var mina tankar på annat.
Den som jämförde min artikel i papperstidningen med de senaste prognoserna i väderappen i mobilen kunde den aktuella morgonen således notera en viss diskrepans.
Och som ofta är fallet när en journalist har fel behöver detta påpekas för journalisten i fråga. Det är viktigt att journalisten får veta det.
Kutym är att man skickar ett kortfattat mejl med en lite hånfull knorr. Även långa och redogörande mejl utan knorr förekommer, liksom mejl som endast innehåller ett noga utvalt invektiv.
Jag ska inte ljuga nu. Det var inte jättemånga som rättade mig den här gången. Men tillräckligt många för att jag ska förstå att jag är läst. Och det känns faktiskt ganska bra. Även om det känns pinsamt att ha fel, känns det positivt att ni läser det jag skriver.
Fortsätt gärna höra av er, jag försöker att svara på alla mail jag får. Läsare är det viktigaste en journalist kan ha.
(Och ja, jag ska skärpa mig. Det är klart att det ni läser i tidningen ska stämma, så långt det bara är möjligt.)