Disträ och osammanhängande, med glada garv som återkommande avbrott. Det fanns en enorm värme i rösten, en genuin vänlighet, en ärlig omsorg och ett stänk av diffust vemod, som gjorde det omöjligt att bli irriterad över att intervjun spretade åt alla håll och kanter. Han ville ju så väl.
Året var 1998. Jag var lokalredaktör i Kungsör, och när Ulf Larsson med flyttlass anlänt till kommunen senare det året var inget sig längre riktigt likt. Plötsligt var det som om Kungsörssonen Thor Modéen vaknat till liv igen och lyckligt bullrade runt på gator och torg. Som den stora Modéen-fan Ulf Larsson var hade han då redan i ett par års tid varit navet i det årliga firandet av kommunens store komiker.
I Kungsör fann han sitt eget paradis, om än bara för ett par år. Gården Kungsörstorp döptes förstås om till Pensionat Paradiset, och visionen var att här skulle bland annat bli kurs- och konferensanläggning. Som nykter alkoholist ville han lära företagsledare upptäcka anställda med alkoholproblem.
Nytt försök till intervju, på trappan till nya hemmet, med utsikt över Mälaren. Samma resultat. Tre hundar – en bulldog, en bullterrier och en basset – som mutades med bullar för att kunna fångas på samma bild med husse, telefoner som ringde oavbrutet och så en husse i högform. Pratade non stop, svarade på frågor som aldrig ställts, for runt som en virvelvind, skrattade och hade huvudet fullt av idéer och tankar. Och så ögonen, djupa av distanserad sorgsenhet mitt i spexandet.
Så mycket mer än musik och teater blev det inte av de storslagna planerna i Kungsör. Men Ulf Larsson fortsatte att återkomma till trakterna i flera sammanhang. En humorist med ett stort varmt hjärta, ständigt på uppdrag att roa människor. Med det ständigt närvarande vemodet i blicken jag aldrig glömmer.