Fyra avsnitt in i fjärde säsongen av "Skam" har det egentligen inte "hänt" så mycket för huvudpersonen Sana. Men vi har fått en del svar. Som hur hennes hemliv ser ut med en storebrorsa och närvarande, men religiösa föräldrar med traditionella värderingar. Sana brottas med att få ihop sin tillvaro som troende muslimsk ung tjej med sekulariserade kristna kompisar och en spirande förälskelse i en av broderns vänner, Yousef.
Det här är vardag för många ungdomar i Norden i dag, och skaparna till succéserien hanterar Sanas dilemman med samma inlevelse och medkänsla som de tidigare huvudpersonernas.
Men så här långt in i serien har jag fortfarande svårt att hitta den där febriga känslan av att inte få nog som jag hade när jag såg de första tre säsongerna.
Antingen har jag blivit mätt på ungdomligt liv i tv - inblick i tonåringars vardag har jag liksom ändå, med en äkta 17-åring, hans flickvän och kompisar, som hänger hemma - eller så blir "Skam" bättre om man sträcktittar.
Säsong 4 är ju den första som visas i SVT Play vartefter avsnitten släpps i Norge. Alla de tidigare säsongerna har man kunna se i längre sjok. Och det tror jag att serien har vunnit på.
Berättandet i Skam bygger mycket på blickar. Man får se det som huvudpersonerna ser eller deras ögon och ansiktsuttryck. Det händer egentligen inte så mycket, det som sker äger rum i mellanrummen mellan replikerna och dessa blickar.
Då tar det en viss tid att bygga stämningar och känslor, som sedan går förlorade hos tittaren under veckan som går innan nästa avsnitt kan ses.
I de allra sista minutrarna av fjärde avsnittet tog det dock fyr, och intresset för nästa avsnitt har inte slocknat än.