Det är frågor filmregissören och författaren Ingela Magner funderat över medan hon forskat på bibliotek och i arkiv efter material till sina två senaste filmmanus, båda med andra världskriget som fond. Nu ser det ena manuset ut att hamna på vita duken!
Långt ut i skogen, i ett rött trähus intill en slingrande grusväg, har hon sedan suttit och skrivit. För efter många år i Stockholm är Ingela Magner numera Barvabo.
– Jag såg en annons en vinterdag för fyra år sedan och pulsade på visning med snö upp till midjan, blev förälskad och slog till. Tala om att köpa grisen i säcken. Men när snön smält bort var jag fortfarande nöjd, säger Ingela Magner och sammanfattar sin flytt till landsbygden:
– Hejdå gymmet! Jag har jämt sjå med att hålla reda på mina trädgårdsland.
Men däremellan är det skrivande som gäller parallellt med en filmmakares kanske bevärligaste och mest tidsödande arbete: Att sälja in sina projekt och hitta en producent så att ens film verkligen kan bli av.
– Men de två historier jag nu arbetat med vill jag inte att släppa vad som än händer. Båda är sanna och båda är alldeles för bra för att inte berättas.
Story 1: Svenska affärsman verksamma i Polen under andra världskriget som greps och dömdes till döden för att de agerade kurirer och smugglade ut bevismaterial mot Hitler. Ingela Magner ramlade över en bok i ämnet när hon letade efter helt annat material på Militärhögskolans bibliotek.
– Raoul Wallenberg känner de flesta till, men de involverade svenskarna är hittills helt okända. De arbetade på bland annat Ericsson, Asea och Swedish Match, och efter kriget var företagen antagligen inte särskilt intresserade av att få uppmärksamhet omkring hans insatser. Det är en oerhört spännande historia om civilkurage och människor som riskerade sitt namn och sitt goda rykte för att försöka rädda andra i ett annat land.
Story 2: En grupp prostituerade i Paris som tvingades till Oslo för att underhålla tyska soldater. "The French girls", som är Ingela Magners arbetsnamn på projektet, hamnade så småningom i Sverige.
I somras fick hon chansen att "pitcha" sina manus på svenska ambassaden i Berlin.
– Vi var 90 som sökte och 16 som valdes ut. Svenska manusförfattare är ju lite i ropet i Tyskland och detta var ett sätt att försöka nå ut.
Sju minuter hade hon på sig för att övertyga de tyska filmmagnaterna. Om hon förberett sig?
– Ja, gissa, man lär sig varenda ord man ska säga utantill. Dessutom tog jag hjälp av en brittisk skådespelare för att presenterna materialet. Det tror jag var ett lyckokast, för det blev napp.
En tysk och en svensk producent är nu beredda att gå in en samproduktion utifrån Ingela Magners filmmanus om de franska prostituerade som tvångsförflyttades till Norge.
Andra världskriget generar ständigt nya böcker och filmer. När är allt berättat?
– Det blir nog aldrig att färdigt. I krig sätts människans kraft och kapacitet på prov på riktigt.