Det är nästan svårt att föreställa sig att Jaakko Eino Kalevi faktiskt finns på riktigt. Spårvagnschauffören från Jyväskylä känns mer som en laboratorieframställd korsbefruktning av Dave Gahan och Aki Kaurismäki, men kanske är det också därför han låter så bra.
Kalevis kärlek till syntar överträffas bara av hans kärlek till kärleken, och det självbetitlade albumet är en sagolik liten resa genom ett bitvis regnigt neonlandskap.
Hans tidigare alster har låtit charmigt lo-fi, men också aningen för hemmasnickrade. Något sådant är det inte tal om här. Oavsett om Jaakko Eino Kalevi mumlar på finska eller släpper sin mörka röst fri ovanför de pulserande mattorna så är det hela tiden stämningsfullt och rogivande, och aldrig ointressant.