Journalisten Antonius Byline sitter vid en strand. Hans ögon är vidöppna och rödsprängda av för litet sömn. Bakom hans rygg står en mörkklädd man. Hans ansikte är mycket blekt och han håller händerna dolda i kappans vida veck.
‒Vem är du? frågar journalisten.
‒Jag är Tidningsdöden. Jag har länge gått vid din sida, svarar den bleke.
‒Vänta ett ögonblick!
‒Så säger ni alla, men jag lämnar inga uppskov.
‒Men du surfar ju på nätet, inte sant?
‒Hur vet du det?
‒Åh, jag har hört det på Snapchatt och läst om det på Twitter.
‒Ja, jag är verkligen en ganska flitig nätläsare.
Journalisten tar fram en smartphone ur sin ficka. Han räcker över den.
‒Varför vill du ge mig en gratisprenumeration?
‒Villkoret är att jag får leva så länge jag erbjuder dig något att läsa. Börjar du betala för innehållet friar du mig. Är vi överens?
‒Överens!
På kvällen sitter journalisten på sin stamkrog och förbannar sin skrivkramp för alla som vill höra på. Ovetande om att det är Tidningsdöden som lurar i skuggorna bakom bardisken istället för krögaren lättar journalisten sitt hjärta:
‒Jag vill bikta mig så uppriktigt jag kan, men mitt hjärta är tomt.
‒(Tystnad)
‒Tomheten är en spegel vänd mot mitt eget ansikte. Jag ser mig själv och grips av vedervilja och skräck.
‒Du oroar dig?
‒Tidningsdöden besökte mig i morse. Jag visade honom vår gratisapp. Fristen ger mig tillfälle att uträtta ett angeläget ärende.
‒Vad är det för ett ärende?
‒Mitt liv har blivit ett talande utan mening. En intighet. Mitt uppskov vill jag använda till att skriva en enda artikel som väcker känslor och berör, om det så bara blir en krönika som lockar till igenkännande skratt.
‒Hur ska du överlista Tidningsdöden?
‒Jag kör med en kombination av klickbeten och lättkränkthet som han inte kan motstå. I nästa drag gör jag om hela sajten till plusartiklar och börjar ta betalt för innehållet.
När journalisten tänder en cigarett lyser tändstickan upp Tidningsdödens ansikte. Journalisten ryggar tillbaka.
‒Du har lurat mig, stammar han fram.
Nästa gång de träffas möts de vid ett vägskäl i en mörk höstskog. Nu är det Tidningsdöden som talar först:
‒Nu ser jag något intressant i ekonomidelen.
‒Vad ser du?
‒Din arbetsgivare är bankrutt i nästa kvartalsrapport.
‒Det är sant.
‒Hade du glädje av ditt uppskov?
‒Ja, det hade jag. Jag skrev en rolig krönika om dig och mig.
‒Det gläder mig. Nu går jag ifrån dig. När vi möts nästa gång är din tid ute.
‒Och du uppenbarar dina hemligheter?
‒Jag bär inte på några hemligheter. Jag verkar i en marknadsekonomi.
Journalisten vill svara, men allt som hörs är bruset i de mörka trädkronorna.