På redaktionen där jag jobbar har en viss föryngring skett. Nya kollegor har anslutit från olika håll i landet, och en del av dem är betydligt yngre än jag. Eftersom de inte kommer från Eskilstuna finns det förstås sådant som de inte känner till. Som hur platser såg ut innan de byggdes om, vilka som styrde och ställde här "när det begav sig", vilka affärer som låg i vilka byggnader för ett antal år sedan och förstås vad för kollegor jag hade innan jag fick just dem som kollegor.
Vi är några kring nyhetsdesken som har jobbat här ett tag och vi pratar ofta gamla minnen medan vi jobbar. Delar med oss av anekdoter. Skrattar åt tokigheter som skett genom åren. Pratar om gamla politiker, nöjesställen och så vidare. Och jag kan knappt öppna munnen innan jag tänker på hur gubbig jag måste låta i mina nya kollegors öron. Varje gång jag inleder en mening med "Minns du när..." drabbar tanken mig.
Men vad ska jag göra. Jag är 38 år gammal, född och uppvuxen i Eskilstuna och dessutom utrustad med ett utomordentligt gott minne. Det är liksom skönt att få vädra saker.
Frågan är bara hur jag kommer låta om ytterligare tio år. Kommer någon ens orka lyssna på mig?