Ulf Lundell ger sig ut på ännu en turné och förärar de sörmländska nejderna med ett besök i sommar. Jag funderar på att skaffa mig en biljett och passa på att se honom en gång till innan han lägger ner. För jag gillar ju Uffe.
Det fanns en tid då jag var ett ganska inbitet Lundell-fan. Jag läste alla hans romaner och diktsamlingar, köpte skivorna och åkte på konserter. Vid ett tillfälle avbröt han faktiskt en spelning och gick av scenen i Värmekyrkan i Norrköping efter jag och min gamla vän Daniel, mer än måttligt berusade på hemkört och Pina colada-mix från Ica, skrålat med aningen för högljutt till ”Hon gör mej galen”. Mitt intresse för Lundell avtog dock ganska snabbt i takt med att romanerna blev tjockare och dubbelalbumen blev fler och jag har inte brytt mig särskilt mycket om hans alster från den här sidan millennieskiftet.
Det som dock fick mig att på riktigt känna att Lundell kanske inte längre var min kopp med te, var bilderna från hans spelning i Malmköping, sommaren 2014.
Han spelade i kortbyxor.
Shorts.
Med högt uppdragna svarta tubsockor.
Kalla mig gärna gammalmodig och kanske rentav ytlig, men jag tillhör dem som vill att rockstjärnor ska se ut som rockstjärnor! En konsert är en helhetsupplevelse där jag vill drabbas av artistens coolhet lika mycket som själva musiken. Jag vill känna att artisten på scenen är mer än bara en random snubbe som nyss varit ute och klippt gräset men tagit en paus för att gå upp och riva av några låtar. Därför är jag av åsikten att ska man ha kortbyxor på scenen bör man åtminstone komplettera dem med skoluniform och en Gibson SG.
Jag hade en bekant vars tumregel var att endast köpa skivor med långhåriga sminkade män på omslaget. På samma sätt kan jag känna att artister med Paul Weller-frisyr eller vinylskivor från sextiotalet med svarta tjejgrupper i korta klänningar fångar mitt intresse innan jag ens hört dem. Kläderna, håret och estetiken förstärker musiken och signalerar också vad artisten står för.
Det behöver inte handla om att klä sig snyggt eller fult utan snarare om hur man bär upp looken. Kurt Cobains sunkiga kofta från unpluggedspelningen är ikonisk för den fångar liksom essensen i hans musik. Lady Gagas köttklänning förstärker bilden av henne som larger than life-stjärna. Cloud-rapparnas ansiktstatueringar och allmänna knarkaraura sänder också sina signaler om att de skiter i allt.
Måhända är det likadant med Lundell. Kortbyxorna kanske är ett sätt att säga ”Fuck you! I won’t wear what you tell me! Jag är gubbe och jag är stolt!”. Ett statement. I så fall känns mer okej för min del, men om det nu skulle bli så att jag står där och skrålar med till ”hon gör mej galen” i sommar så hoppas jag att ändå att Uffe skippat gräsklipparlooken och tagit på sig ett par jeans.
Eller varför inte en köttklänning.