Norrlands inland vÀcker mÄnga nya tankar. Bara en sÄn sak som insikten om att paltkoma inte Àr ett pÄhitt. Paltkoma finns pÄ riktigt. Efter en stadig lunch hos Hans pÄ Hörnet i Arvidsjaur dÀr paltbuffé stÀndigt stÄr pÄ menyn - bÄde palt och blodpalt - tvingas vi stanna pÄ en parkeringsficka och sova middag. Allt annat hade varit vÄrdslöshet i trafik. Författaren Mikael Niemi har formulerat det mycket klokt i sitt recept pÄ palt. Innan ens potatisen börjar rivas bör följande försiktighetsÄtgÀrder vidtagas:
"Arbeta i skogen. à k Vasaloppet. Rensa potatislandet. HÀssja hö. Töm kroppen pÄ envishet och fett."
Det sÀger sig sjÀlvt att en ordinÀr kontorskropp gör bÀst i att vara mÄttlig med paltintaget.
#metooa mig hit och #metooa mig dit - ibland kÀnns det som debatten spÄrat ur. Inte #metoo som sÄdant, förstÄs. Det en revolution som heter duga att kvinnor Àntligen talar klartext om sin vardag. Och att mÀnnen kanske Àntligen börjar förstÄ Ätminstone ett uns av alla de försiktighetsÄtgÀrder som kvinnor tvingas ha inbyggda i bakhuvudet för att undvika jobbiga situationer eller ens överleva.
DÀremot Àr det lÀtt att lacka pÄ alla varumÀrkesbyggare som vrider och vÀnder pÄ frÄgan mest för att profilera sig sjÀlva. Som nu senast den DN-krönikör som pÄstod sig ha tröttnat pÄ hela kvinnokampandet och i stÀllet utnÀmnde sig sjÀlv till "frivillig huskvinna". Travesterande pÄ de svarta slavar som slapp bomullsfÀlten och tvingades jobba gratis inomhus i stÀllet. Bortsett frÄn det motbjudande i att ironisera med husslavar som utgÄngspunkt - sÄ Àr det ju ingen som pÄ allvar tror att en medelklasstjej med fast jobb pÄ landets mest prestigefyllda kulturredaktion har seriösa planer pÄ att bli hemmaslav Ät nÄgon man som förklarar vÀrlden för henne. DÀremot Àr bÄde hon och tidningen pigga pÄ att kasta brandfacklor. I hopp att blÄsa i gÄng nÄgon sorts tillkÀmpad pseudodebatt. RÀtta mig om jag har fel, men visst finns det viktigare saker att avhandla?
Som till exempel vad som Àr vÀrst: Björnar eller mÀn?
Det Àr mÄndagen den 20 augusti och pÄ lunchhaket Storgatan 38 i GÀddede pratar alla om morgondagens stora begivenhet. Björnjakten börjar. Hon som serverar vÄran pizza sÀger att det knappt gÄr att se trÀna för bara björn i skogarna runt GÀddede och att hon drar sig för att leta efter hjorton utan en laddad bössa som sÀllskap.
NÄgra timmar senare slingrar vi oss fram pÄ en enslig grusvÀg mitt i JÀmtlandsbuschen. Det Àr minst en halv mil sedan vi sÄg till nÄgra hus. Plötslig dyker en ensam kvinna upp runt hörnet, promenerandes med en hund, straxt under storlek medium. Och det Àr nu de blir intressant.
För nÀr jag utbrister "att hon vÄgar gÄ hÀr helt ensam" svarar min man nÄgot i stil med " ja, det verkar riskabelt". Men eftersom mÀn alldeles uppenbarligen Àr frÄn Mars och medan vi kvinnor hÀrrör frÄn planeten Venus - sÄ visar det sig efter en stund att vi inte alls tÀnker likadant.
I hans huvud dyker nÀmligen rytande björnar upp. BjÀssar som stÀller sig pÄ bakbenen, viftar med labbarna och liksom i visan "slukar mest allt vad dÀr Àr".
Mitt eget spontana skrÀckscenario ensam pÄ en ödslig vÀg ser helt annorlunda ut. Den första bild jag fÄr pÄ nÀthinnan Àr lilla Engla ensam pÄ sin cykel lÀngs med en vÀg i Dalarna. Sedan kommer en lÄng rad med andra flickor och kvinnor. Det Àr snart 30 Är sedan, men 10-Äriga Heléne i Hörby glömmer vi aldrig. Och inte Kim Wall.